Bob Dylan i Stockholm 1966.
1 av 3
Bob Dylan i Stockholm 1966. - Foto: Olle Lindeborg / SCANPIX /
Bob Dylan, på besök i Sverige 1966, ett år efter att Like A Rolling Stone.
2 av 3
Bob Dylan, på besök i Sverige 1966, ett år efter att Like A Rolling Stone. - Foto: Scanpix
Bob Dylan gör Globen i kväll.
3 av 3
Bob Dylan gör Globen i kväll. - Foto: Scanpix

DOKUMENT: Bob Dylan

Nyheter24:s Quetzala Blanco guidar dig till Bob Dylans absoluta höjdpunkter.


Läs mer från Nyheter24 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt Prenumerera
X

Gillar du artikeln?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.

Välj nyhetsbrev
Mer om Dylan

Bob Dylan, eller Robert Allen Zimmerman som han egentligen heter, föddes den 24 maj 1941 i Duluth, Minnesota.

På sitt samvete har han lägereldsplågor som Blowin' in the wind, Like a rolling Stone, I want you och Just Like a woman.

Dylan har varit gift två gånger. Den 22 november 1965 gifte han sig med Sara Lownds. De fick fyra barn tillsammans, men skilde sig 1977.

Det skulle dröja ända fram till 1985 innan Dylan gifte sig igen. Den här gången med sin bakgrundssångerska Carolyn Dennis. Paret fick en dotter tillsammans. De skilde sig 1992.

Den 24 maj 2011 fyllde Bob Dylan 70 år.

Tidigare i veckan landade han i Sverige och såg ungefär lika pigg ut som ett russin.

Och ikväll, den här fredagen i början av november, när snön ännu inte fallit och man fortfarande kan se rosa rosor i Stockholm, så spelar Bob Dylan tillsammans med Dire Straits-giganten Mark KnopflerGloben.

Min plan var att berätta allt jag vet om Bob Dylan för er idag.

Men så tänkte jag att, vem vill egentligen läsa ännu fler spaltmeter om hur Bob Dylan bröt mot alla konventionella lagar, hur han pluggade in elen och någon idiot vrålade Judas.

Hur en knäckt Dylan satt på Chelsea Hotel i New York och skrev Sad eyed lady of the lowlands till sitt livs kärlek eller om den där ödesdigra motorcykelolyckan eller dagen då han svek alla sina ideal och kysste Påvens hand, eller varför inte om den där vedervärdiga julplattan han släppte för ett par år sedan?

I en krönika tidigare i år slog jag fast att Bob Dylan aldrig har varit en särskilt spännande person.

Undantaget är kanske när någon idiot kritiserade honom och hans enda svar var ”Who said that?” eller när någon producentmupp sa "vi måste sänka här” och han sa ”höj”.

Bob Dylan handlar bara om fingertoppskänsla.

Han är född att skildra den hopplösa kärleken där det alltid är fel tid och fel plats och där de idiotiska svekfulla kvinnorna ler i mjugg och där de idiotiska männen bara är...eh, idiotiska män.

Dylan är de bittra, cyniska och trolösa människornas svarta riddare.

När jag började skriva det här så plockade jag fram en gammal pocketbok jag fått för flera år sedan, av Andreas Kleerup av alla människor.

Boken heter "Bob Dylan - en guide till hans skivor".

Jag bläddrade lite i den.

Bob Dylans sextiotal – Blonde on Blonde undantaget – är för mig egentligen helt ointressant. Korta, tråkiga låtar. Lidelse och löjlig blues, även om det är vackert utav baral helvete när han tackar "Cisco and Sonny and Leadbelly too" i vemodiga "Song to Woody".

Men det är först 1978 och med plattan Street Legal som Bob Dylan börjar uträtta riktiga underverk. Han manglar ut ren och skär gospel på ett sätt som knappt Nina Simone varit i närheten av.

Kort efter Dylans mest religiösa period släppte han albumet Infidels.

Året var 1983 och Dylan, som alltid legat rätt i tiden, hade självklart Mark Knopfler som medproucent och i studion fanns också både Sly & Robbie och Rolling Stones-gitarristen Mick Taylor. Infidels är inget annat än ett mästerverk, och det är mycket just Knopflers förtjänst att låtar som License to Kill och Sweetheart like you fortfarande är så tidlösa och kraftfulla. Lyckas Dylan och Knopfler ens närma sig storheten från Infidels en centimeter på Globen ikväll är det värt alla svartabörsen-biljetter i världen.

1986 släppte Dylan albumet Knocked out Loaded, ett relativt mediokert album om det inte vore för den elva minuter långa Brownsville Girl som han skrev tillsammans med dramatikern Sam Shepard.

"Med Knocked Out Loaded når Dylan botten i sin trista åttiotalsproduktion", läser jag i pocketboken om Dylans album, och vidare avfärdar författarna just Brownsville Girl med att det är "skärande ljud och vrålande kvinnor".

De där vrålande kvinnorna är en gospelkör som är så vacker och i en sådan total symbios med Dylan att han som soloartist inte kunnat slå det eller den låten sedan dess.

För även om Dylan med all-star bandet Traveling Wilburys – som bestod av Dylan själv och Roy Orbison, Jeff Lynne, George Harrison och Tom Petty – gjorde en hel del fantastiska låtar, så lyckades Bob Dylan aldrig snudda vid den där genialiteten igen.

Strange how people who suffer together have stronger connections than people who are most content

I don’t have any regrets, they can talk about me plenty when I’m gone

You always said people don’t do what they believe in, they just do what’s most convenient, then they repent

And I always said, “Hang on to me, baby, and let’s hope that the roof stays on”

(ur låten Brownsville Girl)

 

/
/
/
/

stats