Recension: Thåström, Cirkus.

- 16/03/2009, 07:47 -

Rocklegenden klarar sig utmärkt utan gamla meriter.

Att Joakim Thåström är en av de allra största rocklegender vi har i Sverige är lika uppenbart som lätt att förstå.

Två kvällar i rad spelar han för ett Cirkus i Stockholm, som är så utsålt att inte ens svartabörskillarna utanför har mer än någon enstaka ströbiljett över (som till slut gick för bara någon tjuga över inköpspris för övrigt).

De nästan 2 000 i publiken är en brokig skara av övervintrade punkare, gamla lumpargäng och tjejer med hennafärgat hår. Alla väntar på Ebba Grön-klassiker som aldrig kommer. Thåströms nostalgi består numera av nyskrivna låtar om dåtiden snarare än gamla allsångsklassiker för massorna.

De två senaste albumen, Skebokvarnsvägen 209 och Kärlek är för dom, är till stor del långsamma, storslagna, berättelser om ungdomen, uppväxten, utopier som aldrig blev av.

Visst gör han de största solohitsen och Imperiet-låtarna, som Var e vargen, Alla vill till himlen och en fantastisk version av Höghus, låghus, dårhus. Men när han på senare års turnéer har vågat slänga in såväl 800 grader som Profit och Die Mauer så lämnar han Ebba-klassikerna i garderoben helt och hållet denna kväll.

Det är kaxigt. Och ett bevis på hur stor Thåström faktiskt är.

Man kan fråga sig hur många andra artister i Sverige som skulle komma undan med det här?

Att ha över 30 års låtskatt med bokstavligen hundratals svenska klassiker att gräva ur, men ändå konsekvent välja att blankt strunta i många av de allra största juvelerna.

Tänk dig Per Gessle eller Ulf Lundell göra en två timmar lång konsert och ignorera större delen av det publiken allra helst vill höra, och ändå lyckas trollbinda sin pubik.

Det är svårt, men Thåström gör exakt det. Och han kommer inte bara undan med det, han fullständigt krossar oss.

Hans spastiska personlighet gör mycket, hans säregna röst likaså. Och bandet, med Pelle Ossler och den mäktige bob hund-gitarristen Conny Nimmersjö som förgrundsfigurer, fyller ut de nya låtarna till massiva ljudväggar.

Redan i inledande eposet Kort biografi med litet testamente sätter Pimme ribban. Och trots att många av oss inte hunnit bli helt inlyssnade på nya albumet än så slår låtar som Axel Landquists Park, Långtbort och inte minst titellåten Kärlek är för dom oss rätt i bröstet.

Allra vackrast blir det dock när Thåström tar fram den akustiska gitarren och sjunger en avskalad Saker som hon gör.

Och när den mäktiga avslutningen med Du ska va president dundrat klart lämnar vi Cirkus och konstaterar att Joakim Thåström klarar sig alldeles utmärkt utan gamla meriter.

Här kan du se Thåström framöver: Skövde (18/3), Oslo (19/3), Göteborg, Lisebergshallen (20/3), Västerås (26/3), Linköping (27/3), Kristianstad (28/3), Huskvarna (3/4), Karlstad (4/4).

Skrivet av: