Ingenting har hänt sedan dödsmisshandeln av Lotta Rudholm

– Jag har slagit min flickvän, det har gått åt helvete, hon ligger och spottar blod här. Jag sitter kvar, ni får komma och ta mig.

Orden är Martin Jonssons i samtalet till SOS Alarm den 4 juni 2016, bara minuter efter han slagit sin dåvarande flickvän Lotta Rudholm till oigenkännlighet. 

Det extrema övervåldet var riktat mot ansiktet, och anhöriga fick identifiera sin syster, dotter och vän på hennes nygjorda lösnaglar och utmärkande födelsemärken. 

Fallet skapade uppståndelse - med all rätt

Lotta hade lärt känna sin förövare bara månader innan han tog hennes liv. Under deras korta tid tillsammans hann hon söka vård för skadorna han orsakat henne vid 15 tillfällen. 

Hon dokumenterade sina skador i bilder, och fattade till slut mod att polisanmäla honom. 

Förundersökningen mot honom lades ner bara dagar innan Lotta slogs ihjäl på sitt sovrumsgolv – och fallet skapade, med all rätt, en enorm uppståndelse.

Frågorna på femårsdagen

Hur kunde åklagaren lägga ner fallet mot en så pass våldsbenägen person, med argumentet att bevisläget blev för svagt när Lotta inte själv ville delta i utredningen?

Hur kom det sig att räddningstjänsten aldrig ryckte ut till hennes bostad, trots att hennes anhöriga flera gånger ringde och uttryckte en fara för hennes liv?

Frågorna klingar obehagligt bekant, när jag på femårsdagen av Lottas död konstaterar att ingenting har förändrats. 

Våldet finns kvar

Statistik från Brå visar att det dödliga våldet i parrelationer bara har ökat sedan den där junimorgonen 2016.

Vi lämnar en våldsdrabbad vår bakom oss, där fem kvinnor mördades av män i sin närhet inom loppet av bara tre veckor.

I minst ett av fallen hade det funnits ett upprättat kontaktförbud mellan offret och förövaren, och i två av fallen skedde mordet på öppen gata.

Hoten, våldet och oron för att en anmälan "ändå bara kommer läggas ner" finns kvar, i allra högsta grad.

Ingenting har förändrats

Men nu, liksom då, lyfts bara problemet till ytan under en kort period. 

Man föreslår lagändringar, debatterar civilkurage och ger politiker möjligheten att knäppa varandra på fingrarna.

Men nu, liksom då, verkar det inte leda till några faktiska ändringar för kvinnorna som lever i våldets grepp. De tvingas fortsätta gömma sig, dölja blåmärken och ljuga för närstående.

Nej, problemen klingar obehagligt bekant, när jag på femårsdagen av Lottas död konstaterar att ingenting har förändrats.