Ylva lider av bipolaritet, PTSD och ADHD: "Var övertygad om att ett monster flyttat in i mig"

Ylva Larsson, 45, växte upp i en till synes idyllisk familj tillsammans med mamma, pappa och fyra syskon. De bodde på landsbygden utanför Uppsala och på fritiden tog Ylva ofta hand om sin egna ponny och flera andra slags djur.

"Övertygad om att ett monster flyttat in i mig"

Som liten var hon en glad och envis tjej, men berättar för Nyheter24 att hon redan vid fyra års ålder kände sig annorlunda och konstig – något hon skämdes och mådde dåligt över.

– Jag dolde det väl, särskilt efter en självskadeincident när jag bara var åtta år i samband med min första panikattack. Jag var övertygad om att ett monster flyttat in i mig och jag ville fösa ut och få bort det, bland annat genom självskada.

Kände sig helt ensam

Symptomen för hennes psykiska ohälsa började alltså i tidig ålder och ångesten tog så småningom över Ylvas liv. Hon kunde inte längre fokusera i skolan och hade en ständig överhängande ångest och oro.

Utåt sett var det dock ingen som lade märke till det. Istället valde Ylva att ta till rollen som "clown" och många såg henne som en glad och social tjej i tonåren. Inombords kände sig Ylva däremot helt ensam.

Vid 14 års ålder utreddes hon för depression hos BUP, men berättar för Nyheter24 att ingen på psykiatrin ville ta henne seriöst och både läkare och psykologer konstaterade att hon hade en "komplicerad pubertet".

"Gjort allt jag kunde för att lindra min sårbarhet"

Två år senare eskalerade det för Ylva, som tio år framåt mellan 17 och 27 års ålder pendlade mellan heldygnsvård, sluten vård och fem olika behandlingshem. Under åren lärde hon sig att gömma sin ångest i ett kraftigt självskadebeteende, något hon kallar för "camouflage".

– Jag gjorde i princip allt jag kunde för att lindra min sårbarhet och att helt enkelt överleva under många år.

"De kör sönder mig inifrån"

Flera läkarteorier, mediciner och år senare stod det klart – Ylva hade bipolär diagnos. En psykisk sjukdom som, i Ylvas fall, innebär att hon pendlar mellan manisk och deprimerad.

– Att leva med bipolär sjukdom är utmattande, jag slits mellan en stark förtvivlan och en slags eufori med återkommande suicidala tankar. Även om ett depressivt skov är fruktansvärt och jag önskar livet ur mig många gånger så är det jobbigare, mer påfrestande på ett annat vis med euforiska hypomanier. De kör sönder mig inifrån.

Bipolaritet är i många fall en ärftlig sjukdom och något som Ylva visste går i släkten. Hon var därför inte särskilt förvånad över diagnosen.

ADHD och PTSD

Några år tidigare utreddes Ylva även för ADHD vid två tillfällen. Den första när hon var 23 år och den andra för drygt sju år sedan. Men då hon vid tillfället missbrukade amfetamin var det ingen läkare som kunde ta fallet vidare:

– Jag stämde in på kriterierna båda gångerna för ADHD, men jag erbjöds inget stöd eller behandling efter första utredningen på grund av pågående aktivt missbruk av amfetamin.

Nu har hon en medicin som hjälper henne med impulskontroll, distraktion och vardagssysslor, men det var inte förrän runt 2014 som poletten föll ned på riktigt. Hennes psykolog berättade för henne att hon led av PTSD, något Ylva blev lättad av att höra då det förklarade varför hon tänkte och kände som hon gjorde.

– Solklart! Ingen hade tidigare, konstigt nog, aldrig ens nämnt PTSD för mig. Det är väl den diagnosen som plågar mig mest och begränsar min vardag. Jag har återkommande flashbacks från tidigare händelser, ser bilder och filmer som fragment ur mitt liv som jag vill glömma.

"Ständig och stressig hetsjakt efter substanser"

Under alla år som Ylva växlade mellan vård och behandlingshem, så hade hon tagit till sig droger för att döva de psykiska smärtorna. Det handlade om bland annat hasch, Rohypnol, Bensodiazepiner och alkohol. Slutligen började hon med amfetamin.

– Det var en ständig och stressig hetsjakt efter substanser, förnekelse, skuld och skam och att hela tiden mörka det för min omgivning, säger Ylva och förklarar att blandmissbruket startade i sen tonår.

Efter en lång tid av förnekelse och ursäkter i stil med att alkohol bara var för de sociala sammanhangen och att läkemedlen faktiskt var ordinerade, så brast fasaden plötsligt hos läkaren på den affektiva avdelningen på sjukhuset.

– Jag erkände för läkaren och mig själv att jag hade ett pågående missbruk. Då kom jag snabbt till den beroendemedicinska mottagningen.

Barnen blev ett "wake up call"

Ylva fick två barn under missbruket, något hon benämner som ett uppvaknande. Hjälpen hon fick efter sitt erkännande av missbruket var för henne fantastisk, då hon äntligen blev tagen på allvar.

– Jag har fått ett fantastiskt vårdteam där genom åren och en vårdform jag inte alls var van vid eller knappt vågat lita på. En vårdform jag önskar alla brukare inom psykiatrin. Fasta vårdkontakter, tillgänglighet och en kontinuitet. Delaktighet. Jag går ännu kvar där enligt vårdplan.

”Våga prata och våga lyssna”

I dag mår Ylva bättre än någonsin. Hon har rutiner i livet, två tonårsbarn och föreläser om sitt liv med psykisk ohälsa. Hon är ambassadör för Hjärnkoll och brukar blogga på Riksförbundet för Social och Mental Hälsa.

– Jag är som vilken mamma och människa som helst med mina upp-och nedgångar som i olika skalor finns hos alla.

På frågan om vad hon hade velat nå ut med till andra som lider av psykisk ohälsa, berättar Ylva att det hon helst vill förmedla är att det är okej att få vara sig själv, att få vara ledsen och kunna be om tröst:

– Det finns så goda förutsättningar till ett bra liv med sina diagnoser när man väl accepterat dem och har det stöd som behövs för var och en av nära, kära och vårdapparaten. Våga prata och våga lyssna.

Hon menar att livet självklart inte alltid är en dans på rosor och att hon kommit i underfund med att hon får kämpa lite extra med tillvaron för att få ihop allting. Men hon har en helt annat inställning än tidigare:

– Mitt i allt kaos som ibland råder kan jag inte annat än skratta åt det och ta nya tag.