Det är den bistra verkligheten för stora fåglar, konstaterar Staffan Åkeby, som är med i storkprojektets ledningsgrupp.
Åttio procent av de storkar som hittas döda ligger under kraftledningar.
— Det är det stora hotet mot de här segelflygande fåglarna, i vårt land och i Västeuropa. I Afrika är det andra saker som dödar dem — illegal jakt och predatorer.
Storkarna föds upp i hägn och släpps ut i stora grupper, som sedan flyttar söderut, i vissa fall så långt som till Afrika, där de växer till sig och blir könsmogna. Sedan är förhoppningen att de ska flytta tillbaka, men vissa slår sig ner och häckar i Tyskland eller Danmark i stället.
Stabiliserat sig
1989, när projektet startade, hade inga storkar lyckats bilda par och häcka i Sverige sedan 1950-talet.
Nu har antalet häckande vilda storkpar stabiliserat sig på cirka 50 om året, efter ett bakslag på grund av fågelinfluensa. Det långsiktiga målet är att komma upp i det dubbla.
— Vårt mål är att få fram en fri häckande och flyttande population på minst 100 par, gärna 150. Vi får nog räkna med att vi får hålla på i tio år till, åtminstone.
Misslyckades med häckning
Till storkens fördel talar att allt fler markägare med hjälp av bidrag satsar på att återställa våtmarker. Men det finns utmaningar. Förra året var det till exempel många som misslyckades med häckningen.
— När vi samlade in äggen i hägnen och knäckte dem så visade det sig att det var nästan fullgångna foster i dem.
Hypotesen är att de blev störda av besökare och vid matning och därför inte ruvade tillräckligt mycket, vilket kan bli förödande om det är en kylig vår. Det har projektet nu tagit fasta på.
En annan utmaning är att få storkarna att sprida sig bättre över Skåne.
— De är så himla sällskapliga, så de vill bo där andra storkar bor. Det är för närvarande vårt problem. Vi måste sprida dem i landskapet, säger Staffan Åkeby.
.jpg)