— De kan ses en vecka innan och en vecka efter, men som bäst när kulmen nås, säger Peter Linde, ordförande i Svenska astronomiska sällskapet.
Perseiderna, som har fått sitt namn av att de ser ut att komma från stjärnbilden Perseus, har observerats under mycket lång tid, cirka 2 000 år. Svärmen består av stoft och småstenar som har frigjorts från kometen Swift-Tuttle, som passerar det inre solsystemet mellan solen och Jupiter vart 133:e år, senast 1992.
Skur av stjärnfall
Regnet uppstår när jorden passerar rakt igenom partiklarnas bana. Kometgruset ser ut som en skur av stjärnfall när de störtar in i jordens atmosfär. Mängden varierar lite från år till år, beroende på hur mycket grus som kometen lämnat efter sig.
— Gruspartiklarna är mycket små, mindre än en halv centimeter, säger Peter Linde.
Brinner upp
Partiklarna har en hastighet på 60 kilometer i sekunden när de träffar atmosfären. Friktionen vid inbromsningen är så våldsam att de hettas upp till en temperatur på över 1 000 grader. Det är när partiklarna börjar brinna som vi ser dem – och liknar dem vid fallande stjärnor. När regnet kulminerar är det möjligt att se upp till 60 sådana stjärnfall i timmen.
Intressant nog är de framför allt synliga från norra halvklotet, vilket hänger samman med Swift-Tuttles bana.
— Fast i år kommer de inte att synas lika väl som vissa andra år. Det kommer att vara fullmåne strax innan, vilket innebär att det är lite mer ljus på himlen än annars, säger Peter Linde.
