Ann-Helén Laestadius, journalist och författare till böcker som ”Stöld”, ”Straff” och ”Skam”, har likt tusentals andra följt kyrkans resa genom Kiruna under tisdagen och onsdagen.
— Jag förstår ju att det måste göras, men det är ändå så att jag tycker att det är väldigt viktigt för folk att vara medvetna om vilken uppoffring det här är för Kirunaborna, för Kiruna.
— Våra hus rivs, våra kvarter försvinner. De stora landmärkena är borta och det är en stor uppoffring som vi gör för Sveriges välfärd, fortsätter hon.
Glad för kyrkan
Hennes känslor är dubbla.
— Jag är framför allt glad över att kyrkan inte revs, men det hade de ju aldrig kunnat göra. Så jag är glad att den flyttades, sedan är det ju en helt annan sak att stå ut med det som händer kring flyttar och rivningar som pågår.
Den nya platsen för kyrkan tror hon ändå kan bli bra.
— Jag är glad över att den kom lite högt upp så att den har viss utsikt. Jag hoppas att det ska bli bra.
Ulla Venttinen har rest från Malmö för att se kyrkan flyttas.
— Det är min barndomskyrka, så det är lite känslomässigt, säger hon framför avspärrningen till kyrkan.
Att flytten ändå kunde gå att göra tycker hon är imponerande.
— Det är ju tvunget att göra det. Det är sorgligt att se allt som rivs naturligtvis, men det är ju bra att de bevarar inte bara kyrkan, de har bevarat många andra byggnader också. Det tycker jag är jättefint.
Protest från musikförening
Längre ned i backen står ungdomar från Tusen toner musikförening i Kiruna och protesterar, med plakat som ”Låt vårat hus stå” och ”Rädda kulturen”. Vice ordförande, Anton Eliasson, 20, säger att framtiden för föreningens lokal i gamla centrum är oviss i och med stadsflytten.
Huset var märkt som kulturhistoriskt värdefull och beskedet först var att det skulle flyttas, men fortsatt vet föreningen inte om det kommer att bli av, säger han.
— Vi står fortfarande i samma ovissa läge, där vi inte riktigt har fått svar på om vi får finnas kvar eller inte. Det har bollats fram och tillbaka.
Föreningen har funnits i 40 år och har varit som ett andra hem under uppväxten, säger Anton Eliasson.
— Det är en otrolig tillgång till dem som vill syssla med musik.
Stadsflytten är ju nödvändig, säger han, men han vill inte få en stad som man inte kommer att känna igen i framtiden.
— Därför tycker jag att det är väldigt viktigt att man ändå bevarar en stor del av stadens minnen.
