Marcus Birro om nyfödda dottern

I nästan fem år har Jonna varit gravid.

Sedan december 2005. Först med Dante, sedan med Liten, en pojke och en liten flicka som aldrig fick chansen, utan föll uppåt, som stjärnljus mot himlen.

Allt det där har gjort mig till en annan människa. Jag har blivit nykter, jag har haft framgångar jag bara kunnat drömma om. Sedan kom Milo, via IVF. Ett mirakel Inte en gnutta mindre än ett mirakel. Vi trodde inte vi kunde bli med barn, men det kunde vi. På tisdag, om Gud är god föds vår dotter med planerat kejsarsnitt.

Jonna har ett cerklage, ett band inopererat, runt livmodern. Hon kan alltså inte föda på annat sätt än med kejsarsnitt. I dag är det dags.

Då ska vi få träffa vår dotter.

Det är ingen hemlighet att vi haft en del spöken med kedjor i vårt förhållande. Jag är ingen enkel man att leva med.

Men ingen gång har det funnits ett enda gruskorn av tvivel i min kärlek till Jonna. Hon är en hjältinna. På riktigt. Med Milo låg hon till sängs i ett halvår. Bara ett drygt halvår efter att han fötts blev hon gravid igen. Det är osannolikt vilken tapperhet hon har visat. Jag har varit dålig på att visa henne det den sista tiden eftersom jag haft min vemodiga skalle uppkört i häcken.

Men jag är så stolt över min älskade Jonna. På tisdag kommer vår dotter. Jag rabblar olika namn i skallen. Jag ska göra allt jag kan för att få med Severina (efter en sång med The Mission) någonstans i mitten av namnlistan…

Severina Birro…

Förlåt att jag varit en sådan apskalle, Jonna. Jag önskar ibland att jag var bättre på allting i den här världen. Men jag gör så gott jag kan och du ska veta att jag och Milo är så stolta över dig. Du är fenomenal. Du är sagolikt mästerlig. Inte många människor skulle klara vad du klarar.

Jag vet inte vad som händer sedan. Jag vet bara att jag vill få de där ögonen att glittra igen. Ibland känns det som om det är jag som plockar ljuset ur dina ögon och sedan stoppar in mitt eget mörker där istället. Jag är en man av mörkret. Jag hatar det. Men jag älskar det också. Det är ingen hemlighet att vi gjort en halsbrytande resa genom missbruk, misär och tragedi. Men vi har överlevt. Vi står här trots allt, som den gode Mauro sjunger.

Jag skulle inte ha klarat allt de här utan dig, Jonna. Jag skulle inte ha kunnat vända det här fyllelivet till ett framgångsrikt, nyktert familjeliv, med arbete och priser, resor och förverkligade drömmar. Du har gjort allt de här möjligt med ditt tålamod och ljus.

Jag vet att det enda som finns är det vi har, våra barn, vårt liv, vår vardag. Jag älskar dig och jag älskar det lilla livet.  Men ibland önskar jag det som inte finns, ett trasigt litet rum i helvetet med persiennerna på trekvart. Men det är inte farligt. Det är inga hemska drömmar. De går över.

Jag önskar att jag stöttat dig bättre sista tiden. Men jag älskar dig. Vi har en bok som få slår. Vi har en historia i himlen, såväl som här nere. Jag finns här för dig alltid, i sorg som i glädje. Jag ska kedja spökena, rensa ut mörkret. Det tar lite tid bara.

Men snart kommer vår dotter. En son och en dotter i himlen, en son och snart en dotter här på jorden. Gud är god och himlen spinner som en katt.

I dag kom vår dotter.

Skrivet av: Marcus Birro