Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Bianca Meyer: "Jag är ingen Moondog"

1 av 4

2 av 4

Arkiv

3 av 4

Arkiv

4 av 4

Arkiv

Nyheter | 12/02/2011 17:46

Krönika. Bianca Meyer om att vara annorlunda.

DN har en artikelserie om hur det är att vara ung och uppleva sig själv som annorlunda.

Jag blir intresserad, hoppas på igenkänning. Någon är gay och någon har punkiga kläder. Jaha. Jag blir lite besviken. Är det att vara annorlunda? Jag ser bara en vanlig tjej med "tokiga" kläder och en vanlig kille som ligger med andra vanliga killar.

Kompositören Moondog är udda för mig. Han förlorade synen som 16-åring under en lek med sprängämnen. I över 30 år försörjde han sig som tiggare på Manhattans gator där han också komponerade musik iklädd vikingahjälm, vitt skägg och spjut.

Jag är ingen Moondog. Jag sticker inte ut på det där extroverta sättet.

Men jag hade önskat att artikelserien gestaltat känslan av främlingskap som bor i mig.

För mig känns det som om något inte riktigt stämmer överens mellan mig och min omvärld. Jag är inte riktigt grundad i det här med att vara människa. Känner mig mer som något slags väsen som fladdrar omkring. Alla andra verkar så självklara. Tydliga i sina konturer.

Själv är jag omedveten om min kropp. Den kommer oftast som en överraskning för mig i samband med en fysisk sensation, eller av att jag råkar slå mig. Det blir som en påminnelse och ett bevis på att jag har en kropp också. Jag är alltså människa som alla andra. Just det.

Jag är långsam i mina rörelser. Det beror på att jag måste koncentrera mig när jag gör helt vanliga saker. Att ställa ned en kaffekopp till exempel. Jag måste aktivt tänka på hur, var och varför jag ska ställa ner den för att det ska gå vägen. Det är som om världen är helt ny för mig varje dag. Jag vänjer mig aldrig.

Framgångsrika människor talar ofta om att de känner sig som en bluff. Det gör jag med, fast inte inom karriären. Mer som att jag låtsas vara människa, förställer mig.

Men vad vet jag, ni kanske också känner så.

Jag väntar hela tiden på en igenkännande blick från någon som inte heller känner igen sig. Som inte heller känner sig hemma här men spelar med.