Bianca Meyer: Hyllning till alla blyga och generade
Nyheter24:s krönikör Bianca Meyer tycker att självförakt är sexigt hos en man.
Jag skulle vilja ägna en stund åt att hylla de blyga och generade eftersom de - av uppenbara skäl - inte är de första att hylla sig själva.
Blygsel och genans anses som något fult i dag. Det ska medicineras och KBT:as bort.
Inte nog med att man redan skäms och är osäker. Man ska också behöva känna skam och osäkerhet över att man just – skäms och är osäker.
Kan vi ge de blyga ett break?
Lider man av social fobi är det klart att man ska få professionell hjälp, men jag menar att vi blivit som allergiska mot minsta tecken på att en människa är reserverad.
Det är så inne att vara utåt att det börjar gå mig på nerverna.
För några dagar sedan blev jag inbjuden till P3 Populär för att svara på några frågor om varför jag tycker att det är bra att skämmas och varför jag anser att folk i allmänhet skäms för lite.
Känslor av blygsel och genans, menar jag, är ett kvitto på att en människa har förmåga till reflektion och självinsikt. Det visar på någon slags ödmjukhet. Tyvärr är inte det så mycket värt i en tid då inga egenskaper betonas lika mycket som självförtroende, kaxighet och förmågan att ”ta för sig”.
Tvärtemot det har jag länge hävdat att lite självförakt hos en man bara är sexigt.
I ett klimat där vi hela tiden uppmuntras till att vara tuffa, ta för oss och vara befriade från skam är det inte så konstigt att vi får fenomen som Kissie och alla hennes kloner.
Hon är ett praktexempel på någon som skäms för lite. Hon är en symbol för själva skamlöshetssjukan. Det är inget att höja på ögonbrynen över och ha debatter på SVT om nu, vi har ju skapat det här själva.
Vi har glömt bort de mjukare värdena. Vi har förkastat den introverta personligheten.
Vad gäller män är bristen på skam och blygsel så pass utbredd att jag aldrig hade kunnat komma iväg på helg om jag skulle börja rabbla namn. Därför avstår jag.
Vi lever i en tid då så många vill synas att det inte finns några kvar som kan sitta i publiken. Där det är viktigare att säga något än att ha något att säga, varför vi så desperat behöver våra bortglömda blyga, försiktiga, ödmjuka.
Nu mer än någonsin.
