Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Svenska Jenny kopplar ett fast grepp om wrestlingen

1 av 9

Pressbild

2 av 9

Lisa Arfwidsson

3 av 9

Nyheter24

4 av 9

Charles Sykes/AP/Scanpix

5 av 9

6 av 9

WWE

7 av 9

Allover

8 av 9

WWE

9 av 9

Brawling Babes

Nyheter | 18/03/2011 17:47

Hon är en av Europas bästa kvinnliga brottare. Hon tränar wrestling, MMA och grappling. Jenny Sjödin, 25, kan sparka din röv. Och i helgen brottas hon i Stockholm.

När barnprogramledaren Staffan Westerbergs besynnerliga världsförbättrarnit och tjeckisk dockteater kapat våra barndomars tevetablåer med ett fast double chokeslam kom wrestling och räddade våra tonårs tevekvällar.

Bland unga män som hamnade i puberteten på 90-talet blev amerikansk wrestling en proteströrelse i det sönderfallande folkhemmet. Över 200 program blev det med de legendariska kommentatorerna Hoa-Hoa Dahlgren och Bruno Arvidsson innan TV3/TV1000 1996 drog ur pluggen.

Sedan dess har underhållningssporten fört en tynande tillvaro i Sverige. Fram till i dag.

Nu växer de svenska wrestlingförbunden upp som svampar ur jorden, det arrangeras galor och Sverige har till och med producerat en internationell wrestlingstjärna.

För Jenny Sjödin, 25, var aldrig Hulk Hogan, The Rock och Mr T några förebilder. Men om gubbarna inte har fått upp ögonen för henne än lär de snart rikta gillande blickar åt hennes håll. Redan nu beskrivs hon som den bästa kvinnliga brottaren i Europa.

Nyheter24 har träffat Jenny och klämt henne på biceps.

När man googlar "Jenny Sjödin" får man ett intryck av hur stor du är utomlands. Men i Sverige är du praktiskt taget okänd. Hur kommer det sig?

– Jag vet inte, jag var 17 när jag blev intresserad av wrestling och då fanns ingen proffsbrottning i Sverige. Det fanns ingen merchandise som i Storbritannien där det verkligen slagit. Men jag tror att det kommer mer och mer och nu får jag mejl från folk som sett mig och som skriver att de är mina största fans. I och med att sporten växer i Sverige så växer mitt namn också. Men det är klart att det var konstigt i början att jag hade fler fans i Spanien än i Sverige.

Jenny Sjödin började som 17-åring med amatörbrottning i stället. Men en dag fick hon ett infall och drog utomlands för att bli proffs.

Du har en bakgrund som kommunpolitiker i Sundsvall och jobbade som ledarskribent på Sundsvalls tidning. Hur kommer det sig att du bara la ner det för att åka till Irland och bli proffswrestler?

– När jag slutade gymnasiet hoppade jag direkt över till universitetet och började plugga statsvetenskap, men så drabbades jag av en känsla av panik. Och jag hade älskat brottning sen jag var 17 så jag tänkte att jag inte har något att förlora på att ta en paus i några månader.

Men det blev en längre paus...

– Dels gick det bra, saker kom enkelt. Och sen fick jag höra att jag hade mest potential av alla europeiska dambrottare, det är klart att man får energi av det. Och jag älskar publikreaktionerna och mångfalden - att man kan underhålla allt från pensionärer till barn.

– Och att man alltid kan bli bättre.

För mig som titttade på wrestling på teve när jag var grabb känns det som att det hänt en del sedan The Undertaker var stor. Jag får intrycket av att man i Sverige söker sig tillbaka till någon slags burlesktradition - som ju wrestlingen från början kommer ifrån. Är det ditt intryck också?

– Jag fastnade aldrig för amerikansk brottning, jag tyckte att det var jättetöntigt. Jag tittade i stället på japansk dambrottning som 16-åring och blev jätteförälskad. Men jag får också känslan av att Europa försöker etablera en motvikt till USA, men många säger att också den amerikanska brottningen söker sig tillbaka till sina rötter och blir mer old school.

Du är säkert bekant med den amerikanska brottningens stereotyper även om du tycker att den är töntig. Är du en "heal" - ond gubbbe - eller ett "face" - en god gubbe?

– Det är sällan så enkelt. Jag dominerar ofta matcherna och jag kan vara rätt aggressiv. Men det beror på vem man möter och vilket förbund man kör för. Man vill inte skilja sig för mycket inför samma publik eftersom man ofta fått uppskattning för en viss stil. Men jag vill vara plain och ibland kommer känslorna fram under en match.

Man tänker ju ofta att det här är en sport för testosteronstinna män och man kanske tror att du rentutav är den första kvinnan. Men legenden Mildred Burke wrestlade ju redan 1937. Känner du något släktskap med den gamla tidens kvinnor i sporten?

– Ja, verkligen, jag älskar att titta på matcher från den tiden. Deras brottningsstil är helt annorlunda mot divorna i WWE (det största amerikanska wrestlingförbundet, reds anm) och jag lär mig mycket mer av den. Men också den japanska dambrottningsscenen från 80-talet. Där kan man se 30 000 pers i publiken bli helt hysteriska när stjärnorna kommer in. De som brottas på det sättet - inom till exempel den amerikanska indiescenen - får oförtjänt lite uppmärksamhet i jämförelse trots att de jobbar så mycket hårdare.

Ändå är det ju en väldigt mansdominerad bransch. Och du har en stor feministtatuering på armen, mycket attityd. Får du skit för det av dina manliga kollegor?

– Ja, haha. I Sverige får jag nästan bara generös respons. Men Irland och England är helt annorlunda. Det är ganska sexistiska kulturer och det är mycket skämt. I början visade jag att jag var irriterad, men då blev det bara värre. När jag kom till England hade jag redan vant mig. Man kan inte förändra en hel kultur.

– Men det är lustigt. När det startades ett nytt damförbund i England beskylldes de för att vara sexistiska för att bara damer fick fightas. Trots att det finns hur många förbund som helst bara för herrar.

Tidigare var det ju tabu för män att möta kvinnor i ringen. Och den förste som utmanade det var komikern och performanceartisten Andy Kaufman - vilket väckte ett jävla liv. Men i dag är det inte helt ovanligt. I en av dina största matcher på Youtube möter du svenske Hank Havoc. Hur är det att slåss mot män?

– Det var ju så jag började träna på Irland. Jag lärde mig ganska snabbt att jobba på styrkan och bli bättre än dem på tekniken. Jag tycker att det är roligt och utmanande. Nu när jag mest brottas med damer är jag rädd att tappa styrka. Killar är bra, de tar i mer och då tar jag i mer.

Den berömda amerikanska brottaren Debra Miceli - mer känd som Madusa - sa i en intervju med Filter för ett par år sedan att hon tyckte att det var för brutalt att fightas med män. Nu kör hon monstertruckar i stället.

– I början var jag mer rädd för att moståndarna skulle skada mig. Man gör inte längre en massa dumma moves som man just lärt sig kvällen innan match. Man kör sitt invanda mönster. Och ju bättre man blir desto mindre känner killarna att de måste hävda sig. De blir mer ödmjuka.

Drömmer du om en karriär som professionell brottare i USA?

– Jag skulle inte tacka nej, men jag vill helst till Japan. Deras träningsmoral är min stora inspirationskälla. Och det är nog därför det gick så bra för mig.

Du tränar ju MMA också - som ändå är en större sport. Varför tävlar du inte i det?

– Jag har inte haft tid. Och så handlar det om skaderisken också. Man måste fokusera på en grej åt gången. Men jag ligger ganska högt i rank på träningarna och jag tror att jag kommer tävla i år. Kanske till hösten. Men det sa jag förra året också, haha.

På lördag kväll ser vi dig brottas på Kruthuset i Stockholm. Jag har hört att många har laddat och att de tänker ge dig spö.

– Haha, jaha. Det har inte jag hört. Men det blir säkert spännande. Man lär sig något av allt. Jag tror i och för sig inte att jag kommer få spö.

Du kommer att spöa?

– Man måste ju gå in med den utgångspunkten, eller hur?

Det leder mig osökt in på en tråkig fråga. Vi har ju sett en gammal trotjänare inom wrestlingen som Hulk Hogan i diverse realityserier och han har så ont hela tiden och springer till läkare stup i kvarten. Filmen The Wrestler med Mickey Rourke skildrar också en åldrande brottares krämpor. Är du inte rädd för att hamna i sjuksängen när du går i pension?

– Nej, jag tror inte det. Jag har ett starkt hälsoperspektiv och vissa tror ju att det är ett skämt. Men jag började med amatörbrottning där det tar flera år att bygga upp kroppen och jag har samma perspektiv nu. Jag ser folk som får ge upp efter två år för att de fuskat. Jag dricker ingen alkohol inför stora matcher. Och att jag kör MMA och grappling ger också bra input. Det gör det lättare att upprätthålla en hälsosam livsstil när man tränar så mycket hela tiden.

Jenny Sjödin vs Hank Havoc:

Jenny Sjödin vs Jay i New York:

VeVe Lane vs Jenny Sjödin:

STHLM Wrestling den 19 mars:

Jenny Sjödins förebild - japanskan Chigusa Nagayo möter Devil Masami:

Mildred Burke vs Millie Stafford:

Andy Kaufman får på nöten av brottarkungen Jerry Lawler: