Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Bianca Meyer: Inte feber

1 av 2

Om ångest.
2 av 2

Om ångest.

Edvard Munch

Nyheter | 19/03/2011 14:13

Bianca Meyer om ångest och acceptans.

Om du svarar att du mår psykiskt dåligt på frågan "hur mår du?" uppstår obekväm stämning.

Svarar du däremot att du är febrig är det ingen som höjer på ögonbrynen. Det är sorgligt att vi har så svårt att prata om något som är så vanligt och som faktiskt, kan lindras genom att just, prata om det.

Jag läser ett blogginlägg av Elin Grelsson, som är kolumnist på Aftonbladet, och som föreläser om psykisk ohälsa hos unga.

Under rubriken "Ockupationsmakten” berättar hon om sin ångest, eller som hon själv uttrycker det, sin genetiskt betingade brist på serotonin.

Hon berättar att hon inte vågar skriva på sin facebookstatus att hon mår dåligt efter en ökning i dos antidepressiv medicin, medan hon inte har några som helst problem att klaga på en förkylning.

Så är det ju. Det är socialt accepterat att må dåligt i kroppen men inte i känslorna.

I själva verket anser jag att det är lättare att gå till jobbet med en kraftig förkylning än med kraftig ångest, ändå är det just förkylning många skyller på när de sjukanmäler sig på grund av nedstämdhet.

Jag vill avdramatisera ångest och depression. Därför skrev jag om det i min gamla blogg, därför skämtar jag om det i min stand up.

Det är inte detsamma som att förringa eller förhärliga. Det är det sista jag vill för jag vet hur det är att sjunka ned i det där avgrundslösa djupet.

Jag har varit melankoliskt lagd så länge jag kan minnas. Vid tre års ålder var jag ett riktigt emo-kid som bara ritade i svart, talstrejkade och bekymrade mig över meningen med livet.

När jag var nio började jag få panikångestattacker titt som tätt. Som ung vuxen har jag drabbats av depression flera gånger och upplever mer eller mindre ångest dagligen. Som mest har jag gått på fyra antidepressiva mediciner samtidigt.

När jag berättar om det känner jag mig befriad, då tar jag kommandot över min ångestdel.

Dessutom känner jag mig mindre ensam de gånger jag delar med mig och det får till följd att andra gör detsamma. Desto fler som vågar desto mindre blir tabuet.

Livet är inget semsteralbum på Facebook hela tiden, det vet alla, så varför låtsas? Det är inte farligt att ha ångest och vara deprimerad, men det kan bli, när man slutar prata och börjar isolerar sig. Då kan det bli livsfarligt.

Jag tycker att det är fantastiskt att Grelson föreläser och skriver öppenhjärtigt om det här, men det finns något i texten som trots det gör mig lite sorgsen.

Hon, precis som jag har gjort, känner ett starkt behov att avskärma ångesten från sig själv, inte se den som något som tillhör henne. Ytterligare ett bevis för vilket starkt tabu som vilar här.

”Det var avgörande för mig att äntligen få frikoppla mitt psykiska mående från mig själv. Kunna se vad som var sjuklighet och vad som var jag.”

”Det mest avgörande någonsin för min självbild var när jag fick veta att de låga serotoninhalterna i min hjärna var genetiskt.

Det var en sjukdom, en fysisk och ärftlig egenskap som varken jag, samhället eller någon i min närhet kunde rå för.”

Ingen vill må dåligt och när man faktiskt råkar må för jävligt är det inget man ska behöva känna skuld och skam över att man gör. Det borde inte spela någon roll för varken självkänslan eller omgivningen om ångesten är genetiskt betingat eller inte.

Ångest som ångest, snacka om den.