Kungens dumhet är kul - men provocerande

Att kungen anser att Stieg Larsson-böckerna ger en felaktig bild av Sverige är kul. Inte för att böckerna nödvändigtvis är särskilt autentiska i sin skildring av det svenska samhället utan för att kritiken kommer från den svensk som lever i och levererar den allra mest missvisande bilden av Sverige.

Okej, herr kungen, landet befolkas inte av mordiska datahackergoter, det är helt korrekt.

”Hans berättelser ska betraktas som böcker och man måste förstå det som fiktion”, säger kungen också. Det är, ehe, naturligtvis också korrekt. Misstänker att kungen var mycket upprörd efter att ha läst om hur maktens män framställdes i ”Mio min Mio” också. (”Hjärta av sten? OH NO, det där måste betraktas som en bok!”)

Men jag skulle tippa på att datahackergoterna ändå är fler än kungligheterna i landet. De flesta bor inte i slott och som representanter för ett uråldrigt, odemokratiskt statsskick där makt ärvs till den förstfödde genom blodet. Det är rätt uppenbara grejer.

Vad vill kungen att svensk litteratur ska handla om? Gärdsgårdar och spättekakor? Bara Bullerbybarn? Är det så att han försöker få svenska författare att skriva romaner som har mer gemensamt med säljtexter än kriminallitteratur? Eller ska det enda som skrivs vara kungakrönikor och hyllningsreportage till Silvias värdighet och arbete mot pedofili? Ska nästa Lisbeth Salander vara prinsessa? Som vanligt skrattar vi bort statsöverhuvudets dumheter och går vidare, som om han inte fanns, men kanske borde man reagera lite mer än så?

Kungaparets Stieg Larsson-diss kan förresten komma att väcka ont blod hos fler än det vanliga dödliga folket. Pappa kungen har nämligen närt en Larssonist vid sin barm. Prins Carl-Philip har själv sagt, i en intervju med Café, att den bok som betytt mest för honom i livet är ”Män som hatar kvinnor”, av Stieg Larsson.