Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Hanna Fridén: "Jag tar inte en öl med min städerska"

- 24/10/2011, 14:46 -

KRÖNIKA. Hanna Fridén om det speciella förhållandet mellan arbetsgivare och anställd - och hur det förändras beroende på vilka sysslor det handlar om och var jobbet görs. Samt om att vi faktiskt framför allt behöver skapa jobb.

I Svenska Dagbladet skriver Paulina Neuding i en krönika att det behövs fler instegsjobb för att integrera invandrare i vårat samhälle. Nyligen gick också Fredrik Reinfeldt ut med att Moderaterna avser skapa fler ungdomsjobb.

Ovanpå detta har vi dessutom den arbetslöshet som drabbat vuxna svenskfödda under de senaste årens ekonomiska oroligheter.

Det kanske är enklare att konstatera att Sverige saknar jobbmöjligheter för alla?

Sverige är ett land utan en utvecklad servicekultur. Om du åker till USA är det helt annorlunda. Serviceyrken finns överallt, men här anser många att det är fruktansvärt förnedrande att bruka den typen av tjänster. Det är pig- och drängjobb och inte på grund av lönesättning i sig.

Man ser inte på folk som delar ut post eller monterar saker i en fabrik på ett samma sätt, för där finns det inte en relation mellan köpare och anställd på samma vis som det finns mellan en städare och en person som betalar för att få sin privata lägenhet städad.

Jag kan förstå att folk har ideologiska problem med att konsumera den här sortens tjänster. Det finns alltid ett maktförhållande mellan arbetsgivare och anställd, men den skillnad som existerar mellan en person jag beställer skrivjobb av och någon som tvättar mina kläder i min egen lägenhet är gigantisk. Den förstnämnda kan jag spontant föreslå att ta en öl med, jag tror inte jag skulle fråga min städare om det.

Samtidigt är det också problematiskt eftersom alla typer av jobb måste kunna få existera. Vi har olika typer av kunskaper och möjligheter. Precis som de flesta svenskfödda inte har en ekonomexamen med toppbetyg och flera år av arbetslivserfarenhet i ryggen så har inte heller de flesta invandrare det. Samma sak med ungdomar och fabriksarbetare.

Sverige är ett land där färre och färre jobb med låga kvalifikationer existerar. Under 2009 och börsraset som satte igång lågkonjunkturen så stängde ytterligare fabriker i Sverige ner. Vart tror ni att de här jobben hamnade? De flyttades inte till andra delar av Sverige, utan om produktion upptogs på nytt så hamnade de här jobben istället i Kina och Indien. Sverige är inte ensamma om denna utveckling, men vi är väldigt dåliga på att skapa nya arbetsmöjligheter.

Det finns ytterligare en problematik att addera till kakan. Vi utbildar inte vår befolkning nog för att det här ska jämnas ut på sikt. Vi är mindre utbildade i dag än tidigare, och mängden människor som går ut högskolan sjunker samtidigt som arbeten som inte kräver en examen försvinner.

När folk pratar om pigsamhället och räds nya klasskillnader som serviceyrken i högre grad kan innebära undrar jag om folk egentligen utgår från sina känslor när de möter en person som utför en syssla åt dem personligen. För med handen på hjärtat, det må kännas annorlunda för stunden, men likväl som jag inte tar en öl med min städare så kan jag inte påstå att jag hänger med gruvarbetare eller fabriksarbetare heller. De klasskillnader vi befarar: De finns redan här, men i vardagen slipper du få det slängt i ditt ansikte så länge du inte möter människor som skapar något du konsumerar. Frågan är då om man ska undvika att skapa nya jobb för att bevara människor den ångest som infinner sig när man får det slängt i ansiktet.