Jag önskar polisen hade skjutit mig

När åtalet väcktes med presskonferens, och hur förundersökningsprotokollet sedan lades upp för publikation, kunde inte vara ämnat för annat än att chocka en hel värld och utmåla mig som en vidrig människa. Istället för ett seriöst åtal valde åklagaren en socialpornografisk utgångspunkt där målet drevs i media snarare än som ett vanligt rättsfall. Åtalet, som kablades ut till världen bortom alla rimliga proportioner, var uppbyggt på ett amerikanskt spekulativt vis med morbida överdrivna detaljer (vilka domstolen sedermera friat mig från) och med  preskriberade bilder som påstods föreställa mig (vilket inte ens stämde enligt åklagarens egen SKL-analys). Uppseendeväckande påståenden som vem som helst kunnat förutse skulle bli en världsomfattande sensation. 

När polisen anhöll mig bad jag dem skjuta mig. Idag önskar jag att det hade skett eftersom det straff jag fick i medierna var mångt värre än någon tänkbar straffpåföljd. Detta är helt enkelt en personlig katastrof för mig. Förutom att jag dagligen lever i en närmast tortyrliknande tillvaro, som får mig att överväga självmord, lider också mina anhöriga något oerhört. Lidandet står inte i relation till det brott jag varit misstänkt för och absolut inte det brott jag dömdes för. Ett brott med ett straffvärde motsvarande fildelning. Jag erkänner vapenbrotten och det är det inget att hymla om, övergreppet ligger inte i domen utan i det karaktärsmord jag utsatts för.

Jag är övertygad om att redan inom några år kommer det att stå klart för allmänheten att jag utsatts för ett fruktansvärt justitiemord. Ingenting kan kompensera den totala skada detta orsakat mig, inga pengar eller ursäkter i världen kommer kunna ge mig någon form av upprättelse.

Ni (åklagare, polis och allmänheten) har tagit ifrån mig något jag aldrig trodde jag skulle kunna förlora; min mänsklighet. Ni har utplånat mig som människa. Jag har förlorat allt, jag är helt ensam idag och har inte ens en anledning att gå utanför hemmet längre. Allt jag har kvar är min sorg och återkommande smärtsamma och traumatiska minnen av det jag varit med om under den tid jag blev överkörd av rättsväsendet.

Under hela mitt liv har jag medvetet valt att leva utanför samhället men för några år sedan träffade jag en kvinna jag förälskade mig i och inledde en relation med. Ur detta föddes också behovet av att kliva in i den samhällsliga gemenskapen. Trots att jag kände misstänksamhet gentemot samhället tog jag själv kontakt med de sociala myndigheterna för att få hjälp med mina missbruksproblem. Jag skrev in mig på kliniker för drogmissbruk och försökte aktivt vända om mitt liv. 

Min plan var att börja studera men detta sammanföll med min drogavvänjning, så jag fick prioritera att lösa min missbruksproblematik först. Denna omställning var mycket svår för mig, jag blev deprimerad och väldigt förvirrad. Fem dagar i veckan gick jag på behandling för att förändra attityder och ta mig ifrån drogerna. Jag växte väldigt mycket som människa och kände mig som en god samhällsmedborgare. Min attityd förändrades, jag var gladlynt och nästintill barnsligt naiv i min övertygelse om mina medmänniskors godhet. Så pass mycket hade jag förändrats, att jag började tro att de myndigheter jag tidigare varit misstänksam mot i själva verket ville mitt och andras bästa.

Jag hade förändrats i grunden som människa, det var faktiskt så. Jag älskade livet, min familj och min flickvän.

Men den människan dog när åtalet väcktes. Jag upphörde existera den dagen och jag kommer aldrig mer lita på samhället, dess funktioner och myndigheter. Hela mitt liv har dragits i smutsen och det är så illa att hela min framtid och personlighet kommer i och med detta att definieras utifrån det övergrepp samhället utsatt mig för. Jag kommer aldrig våga närma mig andra människor igen, inte ens vanliga människor för vanliga relationer... Så pass stor är den skada jag åsamkats av åtalet och av alla överdrifter.

Ett samhälle som ödelägger en så trasig och vilsen kvinna som jag, med framtidstro och nyvunnen kärlek till mina medmänniskor och med en önskan att bara göra gott, ett sådant samhälle vill jag inte vara med i längre. Idag har jag inte längre tilltro till någon eller något, jag räknar med att spendera resten av mitt liv i ensamhet och utan mening. Jag kommer aldrig att kunna förlåta, jag har blivit hänsynslöst exploaterad. Jag säger inte att jag varit en god människa tidigare, men den människa jag var när jag anhölls var en helt annan person än den som jag var bara några år tidigare.

Jag hade det på känn, det liv jag började få var för bra för att vara sann.

Helena - Skelettkvinnan