Livet på en bottenvåning

Klockan är strax innan tolv. Det är söndag och ångesten för att jag inte har lyckats somna ännu växer. Funderar på det där med att "räkna får", men fattar inte varför det ska hjälpa. Vill inte ha någon varm mjölk (seriöst vem gillar det ens?) heller. 

05.30 kommer mobilalarmet att dra igång och trots att jag har strikta morgonrutiner; snooza-vakna-brygga kaffe-duscha-äta frukost-titta på nyheterna-svära och twittra om hur dåliga TV4 News är-klä på mig-springa till bussen, kommer måndagens första timmar vara ett rent helvete. Det är då det börjar. 

Grannen ovanför kör sin vanliga rutin. Dunk. Dunk. Dunk. 

Nej, det är inte ett samlag. Det är en fucking boll. I alla fall låter det som det. Om grannen inte bestämt sig för att möblera om det vill säga.

Jag ligger kvar i sängen och lyssnar. Flickvännen har redan somnat, jag tittar avundsjukt på henne och funderar på vad jag ska göra. Hen ovanför tycks inte ge sig. 

Sen börjar det. Hårdrock. Hög volym. Jag reser mig upp ur sängen. Funderar på om jag ska gå upp och knacka på (det är ju ändå bara en granne) men fegar ur i sista stund. I stället ställer jag mig upp och lyssnar, går fram till yttterdörren, känner på låset (oklart varför) och drar undan metallbiten som täcker titthålet ut mot trappan. 

Det är ingen där och jag börjar känna mig som en tjurig gammal gubbe. Hur feg kan man vara liksom? Det här är ändå folk jag hälsar på nästan dagligen. Inga kriminella typer (tror jag). Jag går tillbaka till sängen för att försöka sova. Lägger mig under täcket och precis då sänks volymen. 

Några timmar senare vaknar jag upp. En sekund funderar jag på hur många timmar jag har sovit. Jag går upp och brygger kaffe. Flickvännen vaknar och frågar hur jag sovit. Jag berättar om grannen men hon bara skrattar åt mig. Jag knyter näven och tänker. "På fredag. Då jävlar är det grannen som inte ska få sova".

Sedan inser jag vem som är husets knäppaste granne.