Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Black Week börjar om

 
Dagar
 
Timmar
 
Minuter
 
Sekunder

Mitt jobb

undefined
1 av 1

undefined

Nyheter | 17/09/2012 10:49

En kolumn kan handla om precis vad som helst. Det här är Gabriella Lahti och hennes kolumn vecka 38.

Mitt jobb handlar om kommunikation. Det handlar om att förmedla; upplysa och förvåna. Förskräcka, förbanna, frustrera. Att väcka känslor kan man säga är hela grejen med mitt jobb. 

Jag brukar tänka att Sverige är ett land med "koll" på saker och ting. Speciellt tänkte jag så när jag bodde i Australien:

I Sverige kommer bussen, trots att det regnar. Det går att handla en kaffe och betala med kort. Internet funkar, trots att det är fredagkväll. OK, taxichaufförerna har lika dåligt lokalsinne världen över verkar det som, men i Sverige finns det kranar som blandar varmvatten och kallvatten (inte en kran för varje på varsin sida handfatet). Vi har längre föräldraledighet än fem veckor och så har vi cykelvägar. Och det bästa av allt: Vi tar av oss skorna innan vi går in i någons hem.

Men jag hade fel när det gäller mycket annat. Det finns myndigheter (de där som ska hålla koll) som enbart pekar på varandra och vägrar ta ansvar. Det finns personer som lägger på luren. De som nekar, sopar under mattan, vänder på klacken. Trots att det handlar om ett barn som blev fastbunden med handklovar och fick en kudde över ansiktet innan morfar våldtog henne - varje dag i femton års tid. Det barnet kan inte gå i dag, och ingen hjälper. 

På måndagen släppte Nyheter24 den första artikeln i en serie som handlar om Jeanette. Under sina första femton år i livet blev Jeanette utsatt för incest i hemmet. Hennes morfar var hennes pappa och hennes mamma var även hennes syster. Jeanettes morfar lever inte längre men det gör Jeanette. 

Hennes situation i dag är allt annat än idyllisk. Allt som kretsar i hennes vardag är ett resultat av incesten. Hon säger att när morfaderns övergrepp slutade tog myndigheternas övergrepp vid. Hon får ingen hjälp och är redo att ta livet av sig.

Det är ett tungt ämne att ta tag i, men för mig var det självklart att låta Jeanette berätta sin historia via mina artiklar. Jag blev förbannad, frustrerad och förskräckt när jag fick höra vad hon hade att säga.

Varför finns inget fack för Jeanette? Var är personerna som kan säga "vi gjorde fel, förlåt"? Vem ska fixa det som gick snett? Varför ska jag ens behöva ställa de här frågorna? 

För att det är mitt jobb.

Läs del ett i artikelserien om Jeanette här

Den här radiodokumentären väckte mitt intresse från första början. Lyssna på "Inferno" av Bengt Bok här