Den svettiga och skamliga striden om Missoni

Om man en gång svettats i en viss typ av tröjor kan det vara kört för evigt, oavsett hur många varv plagget körs i maskinen. Vid minsta lilla temperaturhöjning förvandlas nyduschade och nyligen deopreparerade armhålor till pubertal smutsig svettlukt. Jag har ett sådant plagg. Det är en dyr ulltröja som jag vägrar försaka och lyckas därför ständigt förtränga luktproblemet. 

I dag var en av de dagarna då tröjan åkte på, lagom till Lindex släpp av Missoni-kollektionen. 

Tog kollektivtrafiken till hjälp för att ta mig utanför tullarna i hopp om att undvika hetsen i city. Klockan 10.04 var jag på plats i Liljeholmens centrum. Det var kö långt utanför butiken. 

Placerade mig skamset längst bak i raden och låtsades om som att jag bara råkat knalla förbi. Passade på att läsa mejl i hopp om att se lagom arrogant ut. Tittade dock upp var 30:e sekund för att se om kön rörde på sig. Det gjorde den. Extremt långsamt.

Det har varit likadant vareviga gång. Från H&M:s första samarbete med Karl Lagerfeld, via Viktor och Rolf fram tills i dag. Jag är alltid på plats när kedjorna släpper samarbeten och jag skäms lika mycket varje gång.

Det är hetsen, hysterin. Vi slåss om plagg vi troligen aldrig kommer att använda. Varför fick jag hjärtklappning över att kamma hem en lila figursydd 50-talsklänning i två storlekar för stor? Jag avskyr lila. Och hatar plagg som sitter tight i halsen. Lik förbannat pungar jag ut 499 kronor för känslan att jag minsann hann få ett av de åtråvärde plaggen (kommer dock lämna tillbaka hälften i morgon). 

Iklädd svettröjan trängde jag mig alltså fram i massan. Blev påkörd av en barnvagn, fick en pappaledig mans ångestramsa rabblad i örat, höll på att svimma av värmeslag. Allt för att få chansen att kamma hem några Lindex hjärta Missoni-trasor.

Tänker att varje gång jag går på kedjornas lyxsamarbeten och tjusiga kampanjer är den sista. Vet varje gång att jag ljuger för mig själv. 

I november är det dags igen. Ses vi i kön?