Torsdag 16 Sep
Stockholm

En tweet kan inte dö (men min mormor kan)

När människor går över till ny teknik finns det ännu ett område som kan bli tomt. Jack Werner funderar över döden och internet.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Läs mer
Jack Werner...

...är internetskribent med ena foten i Reddit, andra i Flashback och, inte sällan, tredje i klaveret. Föddes in i branschen som redaktör för hemsidan Lista.se, har jobbat på Sveriges Radio och var med och startade upp Ajour. Älskar den goda historien - att både lyssna på och berätta den. Det här är hans onsdagskolumn.

”Så här kommer jag alltid attminnas honom”, twittrar en person och bifogar två bilder. Den ena föreställer en SMS-konversation mellan två personer, där den förstauppenbarligen känt sig skyldig den andre en gentjänst och därför lagat hennesdotters lilla cykel. Den andre är så tacksam att hon gråter, säger hon, ochbild nummer två föreställer hur en liten flicka – kanske fem år – överlyckligpackar upp och åker omkring på en gul sparkcykel.

Personen de twittrar om, låt osskalla honom Johan, är död. Det har hans syster sagt. Hon har startat ett kontopå Twitter för att upplysa alla han diskuterade, umgicks och levde med, om atthan gått bort. Jag vet inte exakt hur gammal Johan var, men han verkade ung.Han verkade deprimerad. Döden kom inte naturligt. ”Fattar inte att min brorinte finns längre”, twittrar systern under ett avbrott i hennes tunga arbeteatt hitta och informera Johans vänner om hans frånfälle.

Jag sitter och tittar på Johanssenaste tweets. ”Jag tror bestämt att det är dags för en twitterpaus”, fastsloghan den 28 september. ”Troligtvis återvänder jag inte, men time will tell.” Detsista han skrev var på spanska, och eftersom jag inte förstår spanska fårGoogle översätta det åt mig. ”Drömmen kommer tillbaka till oss. Gå med Gud.”

Jag har haft tur. Få av minanärstående har dött, och ingen har dött ung. Men när min mormor, som jag stodnära, gick bort i cancer sensommaren 2003 var det ett hårt slag. Jag älskadehennes skorrande röst, att hon kunde börja gråta av naturfilmer där vargar jagadesoch de intrikata och andlöst vackra saker hon kunde göra av garn och virknålar.I mitt barndomshem hänger ett älghuvud på väggen. Men det har aldrig levt,frånsett det liv som skapades i min mormors händer. Hon virkade ett älghuvud,och tack vare det har jag haft något att imponera på nya vänner med varje gångde hälsat på.

När jag skriver detta slår det migatt jag kan hennes telefonnummer utantill än i dag. Jag kan inte min flickväns nummer,det behövs inte i en tid där min telefon tar vid där min hjärna slutar. Men minmormors sitter kvar. Via hitta.se upplyses jag om att det i dag tillhör enkvinna i Djursholm.

Dagarna efter mormors död sattejag mig och ringde till henne. Signalerna gick fram och jag visste att ingenhörde dem. Ett tuut, två, tre… Efter fem tuut gick telefonsvararen igång. Ochjust där, just då, skapades en lucka i tiden. Min mormors röst skorrade igång.”Hej, du har kommit till Carina”, sa hon, och berättade att hon inte kunde tasamtalet just nu. Just då kunde hon inte ta det. Så enkelt blev det genomtelefonsvararen. Trots att jag visste att hon inte fysiskt kunde hålla sittlöfte att ringa tillbaks om jag lämnade ett meddelande så gjorde jag det. Menjag var tyst. För vad kan man säga när man pratar med ett minne?

Johans senaste tweets ligger kvar.Jag kan svara på dem om jag vill. Men linjen är bruten: den enastående informationskanalsom internet är tar slut i det ögonblick hjärtat ger upp. Medier kan bevaraintryck av oss som människor – bilder, inspelningar, texter och filmer,manifesterade i kod, uttryckta i intryck. Och de ger ett falskt men oändligttryggt löfte om att något ändå finns kvar. Med döden försvinner livet men mittminne lagras inte på internet. Däremot kan det på given signal triggas, växa ochleva upp. Som doften av höst, och associationerna som i samma sekund slår tillmed full kraft.

Associationerna har fel. Johan ochmin mormor är borta och de kommer inte tillbaka. Men en telefonsvarare,inspelad en solig dag för länge sedan, och en tweet där det hintas om eneventuell comeback, kan tyda på motsatsen. Och även om det inte är en tröst såär det en påminnelse om allt vackert som fanns och faktiskt aldrig försvinner.

Kommentera
Kopiera länk
Dela