När det dåliga samvetet äter upp mig inifrån

Vardagsscen 1.

Går förbi henne varje dag. Oavsett väder sitter hon där och tigger, med mer eller mindre gråtsprängda ögon. Och varje dag lyckas jag komma på nya bortförklaringar till att inte skänka pengar. Exempelvis "har aldrig några mynt i plånboken eftersom spargrisen fylls på så fort jag kommer hem", eller "vet inte ens om hon får behålla pengarna, de kanske går till någon elak person som misshandlar och utnyttjar", eller kanske "hon får säkert ändå så hon klarar sig, annars skulle hon inte sitta där dag efter dag".

På mindre än 20 sekunder har jag lyckats övertyga mig själv om att jag än en gång gjort rätt som inte skänkt pengar till den tiggande kvinnan vid tunnelbanan. Fast har ändå dåligt samvete.

Vardagsscen 2.

Har sagt ja till att träffa kompis. Är dock fruktansvärt trött och inte alls lika pepp som när dejten bokades. Letar vettiga anledningar, annat än sömnbrist (för mjäkigt) för att ställa in. Skyller på det ena och det andra. Avbokar. Får dåligt samvete.

Vardagsscen 3.

Det finns flera personer i min närhet som alltid ställer upp. Alltid hjälper till om och när det behövs, oavsett vad saken gäller. Det är en fantastisk lyx och det är jag medveten om. Säger tacktacktack och försöker, så gott det går, att visa hur tacksam jag är. Så kommer tillfället när någon av dessa vill ha hjälp tillbaka, eller kanske bara ses. Jag vill inget hellre än att säga ja men är superuppbokad på annat håll och kan inte boka av. Får dåligt samvete trots att personen inget kräver. Får ännu mer dåligt samvete.

Vardagsscen 4.

Åker kollektivtrafik under jorden på lördagskvällen. Tight klädd kvinna kliver på. Tappar sin dator, får hjälp av man. Flirtar. Vinglar. Är full. Hon har massa påsar och väskor att bära vilket går mindre bra att kombinera med höga klackar och berusat huvud. Tur att hon inte är ensam. Hon har nämligen med sig en medhjälpare, en dotter på kanske sex-sju år. En liten flicka som försöker hjälpa mamma stå rakt, men mamma är fullt upptagen med att försöka flirta med mannen bredvid. Jag tittar. Kokar inombords. Stirrar på kvinnan, tycker synd om dottern som inget säger men i tystnad försöker kontrollera situationen. Jag mumlar arga saker och går av vid nästa hållplats. Med fruktansvärt dåligt samvete för att inget gjort. 

Hur bota?

Det är skitjobbigt med dåligt samvete. Ibland kan man motverka, speciellt i scen 1 och 4. Men ibland inte och då ligger det där som en klump någonstans i bröstet. Jag har försökt bli bättre på att inte överdosera mig själv med det dåliga, men det är svårt. Har till och med, trots kraftigt inre motstånd, läst en självhjälpsbok (tro mig, jag är allergisk mot dem). Och den gav lite hjälp. Den handlar om acceptans. Inte att man bara ska acceptera utan att göra något. Men att det kan hjälpa att ta ett djupt andetag och långsamt låta luften sippra ut samtidigt som kroppen slappnar av, ända ut i fingertopparna. Att inte fastna i negativa "jag sviker-alla"-tankar. 

Fast allra mest effektivt är så klart att försöka förhindra att det dåliga samvetet ens väcks. Att tänka efter lite före. Oavsett om det gäller att säga ja eller att låta mynten ligga kvar i plånboken.