"Lösögonfransarna sitter kvar och ett UFO"

Jag klädde bara ut mig lite på Halloween. Rosa fjäderfransar på ögonen och löshår. Lagom läskigt, men det var heller inte riktigt tanken. Vad tanken var vet jag inte men livet går vidare. 

Jag brukar få höra det ofta, att livet går vidare. 

För att hänga kvar på samma spår, alltså livet och Halloween, så kan jag berätta att jag ska hälsa på hemma hos UFO Sverige nu i veckan. När jag var yngre var jag ganska besatt av just UFO. Jag lånade alla böcker med temat flera gånger om och synade de svartvita (för de var oftast svartvita) bilderna med förstoringsglas.

När jag besökte släkten i de finska skogarna uppe i norr fick jag som liten höra berättelser om hur bilen oförklarligt hade stannat på ensliga skogsvägar när starka, underliga ljussken syntes på himlen. Hundarna skällde där bak i bilen som inte lyckades starta förrän skenen försvunnit. Då tystnade hundarna också.

Vad var det för magisk strålning som fick bilen att stanna? Varför blev hundarna så vilda, kände de på sig någonting? Vad fanns bakom det starka ljuset som strilade in mellan de höga grantopparna i den annars becksvarta, finska vinternatten?

Sådana saker gick jag ofta runt och funderade på som ung. Sen kom livet i vägen. 

Nu funderar jag på andra saker än UFO. Jag oroar mig, jag stressar. En ångest över precis vad som helst kan när som helst skölja över, precis som det där starka ljuset. Men nu är det jag som skäller istället för hundarna i baksätet. Och det är jag som startar bilen och rullar vidare så fort ljusskenet är borta. 

För livet går vidare, eller hur?

Men jag gillar inte det uttrycket.  Det är just det här med att gå vidare hela tiden, som stressar.

Jag stannar nu, är vad jag försöker säga. Har på mig de rosa lösögonfransarna lite till, trots att det inte längre är Halloween, och tar tag i de verkligt viktiga funderingarna. 

Om ljusskenet och bilen, de svartvita bilderna och de oförklarliga flygande objekten. 

Hemma hos UFO Sverige - kommer snart på Nyheter24.