I halvkändisarnas ekokammare ryms inga n00bs

Att podcasten upplevt en jätteboom under året som snart ärredo att läggas till handlingarna är inget nytt. 2012 har varit fullspäckat avnya konstellationer av två eller fler sköna snubbar (för det är väldigt oftajust snubbar) som sitter och pratar om livet, döden och hur mycket de tjänar.Kändisar som Alex Schulman och Filip och Fredrik har riktat strålkastarljuset mottrenden, men påfallande ofta är värdarna för denna nya tids radioprogram intenågra folkkära legender. De flesta är semikändisar, småstjärnor som var och enlyser upp sin egna lilla intressesfär.

Utan att lägga några värderingar i det är det lätt att sehur incestuöst denna uttrycksform samtidigt utvecklats. Det är i dag svårt atthitta ett podcastavsnitt som inte tronar med en inbjuden gäst från en annan podcast.Eller så är det bara så enkelt att alla som håller på med podcasts håller påmed podcasts. Hur som helst tenderar lyssningsupplevelserna att glida ihop, dåsamtalet man hör i Två Sköna Snubbar Snackar närmast exakt liknar det samtal manminns från förra avsnittet av Sköna Snack Mellan Två Snubbar. Det är intenödvändigtvis dåligt, och jag ställer inte heller kravet på en ung uttrycksformatt den redan ska ha kurat sina barnsjukdomar – det bara är så. Halvkändisarumgås med halvkändisar och pratar om de halvkändisar som nästa vecka alldelessäkert kommer referera tillbaka till dem.

Såsom varande mediearbetare bosatt på Södermalm är detta entillvaro lätt att bekvämt sjunka ner i. Någon dag är man själv med i svängen, en annandag ersätts man av någon bekant. Referensramen är trygg och nära till hands. Men detoundvikliga uppvaknandet blir desto mer abrupt. Låt mig citera ett mejl somhärom veckan droppade in i en av mina gamla, nästan bortglömda inboxar.

”Ni hade lagt upp lite om filmer och olika regissörer, såjag undrar hur jag skulle kunna få kontakt med dem? Eftersom jag skulle viljabli skådespelare och kolla om de har några filmer på gång.”

Kontexten här är att jag tidigare jobbat som redaktör förhemsidan Lista.se, där listor av alla de slag insamlades och skapades. En helunderavdelning består av just filmlistor, där regissörer, skådespelare ochderas verk rankades av och an. 18-åringen som mejlat mig, låt oss kalla henneAnna, hade läst dessa listor och tänkt ”jaha, här har det skrivits om Quentin Tarantinooch Ridley Scott, de hade man ju gärna jobbat med”. Av allt att döma hade insikten följt att vi, som skrivit om dem på internet, ju måste stå idirektkontakt med dem – och fan, där gömde sig ju världens chans!

Min initiala reaktion på mejlet var en sorts road misstrotill den naiva företagsamhet som Anna visade upp. Den hann dock inte vara längeförrän jag fullkomligt bländades av min egen elitism. Det kändes nästan äckligtatt, av det enda skälet att hon inte delade min blaserade uppfattning av världenssjälvklara hierarki, flina åt Anna. I min bubbla av idolisering av precis lagomsubkulturella ikoner, livsviktig referenskännedom och cirkelsnack om densamma,kändes idén av att faktiskt inte vara insatt helt barock. Tacka fan för att manuppfattas som dryg, liksom.

Jag unnar podcasten all tid den kan tänkas behöva för attväxa upp och utvecklas i enlighet med potentialen den hittills uppvisat iSverige. Men just nu kan det vara vettigt att tänka på hur bekvämt kretsloppetav insikter faktiskt är, och att vi kanske borde anstränga oss för att intefastna i det. Ju snävare skotten är mellan referenserna, desto svårare blir detatt ta sig in utan att ha koll på dem. Det är inte välkomnande. Det enklafaktum att jag inte svarat Anna än – helt enkelt eftersom jag inte vet hur jagska formulera mig utan att riskera uppfattas som mästrande – är talande nog.