Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Mediesveriges fnittrigast bevarade hemlighet

Jack Werner i rånarluvan han fick från Bakjour.

Jack Werner i rånarluvan han fick från Bakjour.

Nyheter24

Nyheter | 09/01/2013 14:37

De har gäckat svensk media i över ett år. Nu är vi kanske nära att få reda på mer om Bakjour. Jack Werner berättar historien bakom satirbloggen.

Häromdagen fick jag ett brev. Det kom från en anonym bloggsom skrivit om mig hundratals gånger, och innehöll en röd rånarluva. Med ibrevet låg också en USB-sticka, med en filmsnutt inkluderad där bloggensupphovsmän uppträdde maskerade.

Klockrent ”anmäl till polisen, införskaffa ett sexpackpepparspray och göm dig i källaren tills undsättning kommer”-läge, tänker du?Nej, inte den här gången. Brevet kom nämligen från Bakjour.

Vem eller vilka som ligger bakom den spetsfundigasatirbloggen Bakjour kan betraktas som den svenska mediala ankdammens mest fnittrigtvälbevarade hemlighet. Inte för att spekulationerna har saknats – det finnstill och med en hemsida där alla som dementerar att de har med Bakjour att göra kan skriva upp sig. Jagstår med, men har ändå flera gånger fått finurliga blinkningar och antydningari samtal om bloggen med branschkollegor. ”Erkänn, det är du som är Bakjour”.

Det är jag inte. Ändå tror jag mig ha varit tämligen viktigför dess födsel och framväxt. Vår gemensamma historia började den 15 oktober2011, då jag tillsammans med fem andra vänner och kollegor startadenyhetsbloggen Ajour. Vår idé var att experimentera med svensk webbjournalistik,min passion var då som nu att berätta om en del internet som sällan skildras,och vårt anslag var uppmärksamhetskrävande och majestätiskt. När väl Ajourpresenterades, efter veckor av uppbyggda förväntningar, blev många besvikna. "Var det allt? Bara en blogg?"

Jag är för närvarande inte aktiv i själva redaktionsarbetet,men jag tror Ajour fyller en viktig roll i mediesverige. Vi har många besökäven under våra lugnare veckor, och berättar regelbundet historier som spridersig långt såväl medialt som läsarmässigt. Jag är stolt över Ajour och minakompetenta kollegor. Såhär i efterhand kan jag dock medge att vår idé varstörre än vårt genomförande. Utan insikt i tankegångarna och diskussionernabakom – och hur skulle man få det? – kunde vi tolkas som ett bombatiskt ochsjälvbelåtet luftslott.

När Bakjours första inlägg dök upp en knapp månad senare,och tydligt deklarerade att de avsåg parodiera oss, borde det alltså inte varit någonöverraskning. Överraskade blev vi dock. ”Man vet att man blivit stor när folkgör parodisajter”, twittrade en av oss kort därefter. Precis som den debatt somföljde på lanseringen av Ajour blev satiren ett närmast chockartat tecken påatt vi nått ett genomslag ingen hade förväntat sig. Allra minst jag, somdessförinnan fört en tystlåten tillvaro på olika bloggar med något frilansknäckdäremellan. Plötsligt fanns det en plats där saker jag skrivit sågs som viktiga nog att parodieras.

Bakjour kom, såg och segrade. Jag har i dag lättare attmedge hur imponerande deras tonträffar och formuleringar var än då de skrevs,eftersom själva föremålet för ett skämt sällan uppskattar humorn lika mycketsom de skrattande. De som var kritiska mot Ajour hade fått sin egenlokaltidning, och Bakjours inlägg spreds vilt. Irriterat noterade jag hur derastweets delades in i mitt eget flöde – som att se att någon skrivit ”tönt” i ensegen hallspegel. Ett tag försökte jag helt enkelt blunda för den stundtals liteför vassa satiren.

Men så verkade Bakjour tröttna på att, i en bransch fylld avsjälvtillräcklighet, ägna sig åt ett enda offer. Andra namn började dyka upp iblogginläggen, journalister, tyckare, mediachefer och twittrare om vartannat.Långsamt började min aversion släppa, och jag kunde börja överge mittpåtvingade leende varje gång någon tog upp Bakjour i samtal till förmån för ettärligare dito. När måltavlan breddades från bara oss tillät minsjälvbevarelsedrift även mig att se hur briljanta Bakjour ofta var.

De gled in i vardagen. Då och då omnämndes jag i en bisats,och det kändes helt okej. Ett flin, ett igenkännande leende. Jag vill också, iett försök att bortse från min egen inblandning, tro att Bakjour blev roligarenär hela Sverige blev deras inspirationsmaterial. Det verkar åtminstone som attdet lockade fler läsare. För i slutet av 2012 började de hinta om att detkommande året bjöd på satirkvartettens första äventyr utanför internet.

Vänta nu, kvartett? Ja, Bakjour utgörs av fyra personer.Åtminstone om man ska tro den film jag fick medskickad i brevet jag nämndeinledningsvis. Ett brev jag ivrigt hade väntat på sedan Bakjour hemlighetsfullthintat om det på Twitter:

#Bakjouruppsöker Postverket för första gången. Via postlåda på T-centralen. Då måstedet vara viktigt. twitter.com/Bakjour/status…

—Bakjour (@Bakjour) January 2,2013

Som om postsystemet självt rubbades av hur fullkomligt ochtotalt Bakjour förkastar dess gammelmodiga existens tog leveransen av brevetovanligt lång tid, närmare en vecka. Men till slut ramlade det in. Tillsammansmed USB-minnet fick jag en röd rånarluva med en ituskuren hashtagg som mun, samma luva som jag göms av i bilden ovan. Ochså filmen, såklart.

Att de fyra personerna som här figurerar faktiskt också ärsamma personer som startat och drivit Bakjour är inte självklart. Det hadetvärtom inte varit satirbloggens verkliga upphovsmän helt olikt att leja fyrapersoner att agera i deras ställe. Men givet att det faktiskt är Bakjoursmaskerade skribenter vi ser här så är det nog det närmsta vi någonsin kommitdem. Frågan är om vi vill komma närmare? Ett mysterium är alltid som bästprecis innan det avslöjats. Bakjour har gäckat oss i över ett år, och frågan är om de inte gör det bäst dolda av sin anonymitet. Nå, det är nog strunt samma vad jag tycker. På fredag kommer något jag inte känner till hända.

Samtidigt som de skickade brevet informerade Bakjour mig nämligen ocksåvia privat meddelande på Twitter om dess innehåll. ”Exklusivt material om@bakjour. Du kan använda det på det sätt du själv önskar, t o m 11/1. Därefterär det allmän egendom.” När jag så scannade av QR-koden som visades upp ifilmens början, och skrev in webbadressen från dess slut, länkade båda tjänsterna mig till sammasida: http://bakjour.tumblr.com/. En Tumblr-blogg med en remixad version av Alf Robertssons dikt "Mitt land" på. 

Allt dettaståhej och hemlighetsmakeri bara för en enkel bloggs skull? Var det allt? Bara en blogg?

Det hann jag tänka.Sedan kom jag på mig själv.