Man äter inte sällskapsdjur eller arbetskamrater

Och så vare det här med köttet.

Jag är en djurvän förutom när min katt inte förstår att det finns gränser. Hon är hur söt som helst och fläker ut sig på sängen som en liten plopp tills hon bestämmer sig för att leka. Utan att förvarna. Jag klipper hennes klor så det är lugnt och jag tycker att jag lyckats uppfostra henne väl under de åtta månader hon levat - men det här med gränser behöver hon fortfarande lära sig.

Gränser. Är det skillnad på djur och djur? Egentligen inte, enligt mig. Jag tror de flesta djur har känslor och tankar. Jag tror djur, precis som människor, vill och strävar efter saker och ting. Varför det är så vet vi inte. Vi vet ju inte ens varför vi existerar. Är jorden ett misstag, en explosion i rymden som råkade skapa liv? Eller är allting planerat?

Och då är frågan, är det planerat att vi ska äta varandra på det sätt vi gör? Människa äta djur, alltså. Jag tror det - men trots det försöker jag äta så lite djur som möjligt. Jag har inte ätit gris på flera år till exempel och undviker kyckling så mycket som det går. Ekologiskt nöt försöker jag hålla mig till. Ja, herregud vad töntigt. Anledningen är att jag mår dåligt av att veta hur ohyggligt illa många av de djur vi äter hade det innan de dog. På grund av oss.

När debatten börjar handla om hästkött, åsnekött eller gud vet vad kött, så blir det helt plötsligt så konstigt för mig. Jag läser på diskussionsforúm i en tråd från 2005: 

"Tre travhästar av fyra slutar på Scan. Ägarna till travhäst-ämnena är knappast kända för sin sentimentalitet. Springer inte hästen in pengar eller är talanglös blir det Scan nästa, enkelbiljett"

Samma användare skriver:

"Det där med åsnan känns som en Klintbergare, i stil med att det fanns kängurukött på svenska restauranger för 20 år sedan. Klintburgare kanske.
McClint"

Jag läser på diskussionsforum, men nu en tråd från 2013:

"Man äter inte sällskapsdjur eller arbetskamrater, så enkelt är det"

Det som verkar uppröra är alltså att vi äter djur vi inte planerade äta från första början. Vi känner oss lurade, kränkta och felbehandlade. Det är nästan lite kul när jag tänker vidare på det. Eftersom det jag har i åtanke gällande mitt eget köttätande är precis det motsatta - hur djuren känner sig.

Har jag snurrat in mig i en köttkarusell, likt en stor bytta på fabriken där allt och ingenting hamnar för att sedan bli falukorv? Jag äter kött men jag tror mig äta djur som levt ett bra liv, eftersom jag litar på vad förpackningen säger. Hur skulle jag själv reagera om det jag tycker är ekologiskt och moraliskt riktigt, visar sig vara någonting helt annat? Varför slutar jag inte äta kött så slipper jag tänka på detta överhuvudtaget? 

Eller var det hela planerat? Kanske någon läser min kolumn och får sig en ny tankeställare: 

Ska vi bry oss om vad vi stoppar i oss eller ska vi bry oss om vad vi stoppar i oss?