Löning, nu jävlar

Den 25. Ja, vad ska man säga. Jag har, precis som många andra, sett fram emot denna dag. Dagen då pengarna ligger på kontot i några minuter för att sedan försvinna, klumpvis. Avbetalningar och sånt där tråkigt. Skulder. CSN. Blä. 

Töntigt ord, blä, men jag tycker det passar in just nu. 

Så, varför ser jag fram emot dagen då pengarna ligger där för att sedan försvinna?

Varför känner jag den där woho-känslan - nu ska jag lyxa till den med en parmesanost när jag handlar middag? Och kanske ett par nya snygga träningsbrallor som inte gör att mina lår är illröda när jag springer i minusgrader (byxor som både andas, stänger inne värme och är snygga - är det möjligt?) Jag kan betala Ben the man från Australien som ska måla om mitt badrumsgolv som består av plast - det fulaste jag sett i hela mitt liv. 

Och så kan jag kolla på Ebay om jag kan hitta ett snyggt skydd till iPaden. Och, framförallt, våga besöka sajter där jag kan se vad boende i San Diego skulle kosta i några veckor. Fnizz *tar en klunk champagne jag inte hade råd med förutom i dag*. 

Ja, på den 25 är allt möjligt. Inte. Men jag tror det är precis vad den 25 handar om. Inte siffrorna på den flimrande (jag måste sluta skriva flimrande om datorskärmar för de flimrar ju inte längre) datorskärmen. Inte lönebeskedet som trillar ner som en trygg ängel som lägger sin vakande vinge över mig några dagar innan. Och absolut inte hela grejen med att jag lägger ner en San Pellegrino istället för en Ramlösa i kundvagnen och tycker det låter bra med extra många toarullar i ett erbjudande från Ica Maxi, just i dag.

Det är timmarna av frihet som får mig att känna: Löning, nu jävlar. De där timmarna. Morgontimmarna.