Att se rädslan i vitögat, bokstavligen talat

Det finns tre saker jag är rädd för. Du vet, barnsligt rädd eftersom jag blev rädd när jag var barn och inte slutat vara rädd sedan dess. Makes sense.

Det första är att dyka ner i vatten med huvudet före. Jag tror anledningen kan grunda sig i att jag lärde mig simma senare än alla andra. En dag åkte sommarfritidset till ett bad och jag satt vid vuxenpoolen och dinglade med fötterna i vattnet när en fritidskompis hoppade i precis bredvid mig och på något sätt råkade få med mig ner i plurret. Jag kommer ihåg hur jag sjönk ner mot botten med mitt hår som svävade över mitt ansikte sådär som i filmer samtidigt som vattenytan försvann mer och mer. Killen som hoppat i hjälpte mig upp, men jag trodde verkligen jag skulle drunkna. Jag gick på simhopp när jag var ung också. Antagligen för att alla andra gjorde det och jag också ville kunna säga att "jag går på simhopp" (samma sak med konståkningen). Hatade det. Hatar klorvatten än i dag.

Det andra är flygplan. Jag har dock flugit jättemycket, med alla bolag du kan tänka dig, både långa sträckor typ 33 timmar totalt med tre mellanlandingar (resorna som tar en vecka att återhämta sig från, speciellt om du flyger med Air China) och korta sträckor som bara tar 40 minuter. Jag har aldrig upplevt sådan där turbulens när alla barn gråter och flygvärdinnorna utbyter stressade blickar med varandra eller som min vän Niklas berättade hur han satt bredvid en kvinna som skulle sätta tänderna i en macka och just då sjönk planet i en luftgrop så mackan hängde kvar i luften och hon tog en tugga av ingenting. Jag har heller aldrig flugit över ett åskmoln eller nödlandat. Trots det är jag livrädd varje gång det är dags att lämna markytan. Kan ha med kontrollen att göra - händer någonting har jag absolut ingen kontroll att påverka det. Skulle nog känna annorlunda om det var jag som styrde planet.

Och det tredje är att stå i en skidbacke med pjäxor på fötterna som är fastsatta i skidor. Jag har aldrig gjort det, men jag har drömt om hur jag står där högst upp och kollar ner, och är livrädd. Jag fattar inte hur mina ben ska kunna styra resten av mig när det är pinnar på dem (skidor) som antagligen kommer korsa varandra och mina fötter kommer få läskiga vinklar och brytas och jag kommer falla åt massa håll och bli påkörd av andra skidåkare när jag rullar nerför backen och kvävs av snön som forsar in i min mun. Smärta är inte min grej - inte kyla heller - och absolut inte att förlora kontrollen, som du vet. 

Ändå ska jag till Åre i morgon. Jag ska förvisso på skidskola på onsdagen - men det är ju också läskigt. Alla andra kommer våga mer och jag kommer bli det där problembarnet som behöver extra mycket hjälp av läraren. Och just det, nu kom jag precis på, vad händer om en lift lossnar från det där snöret?

Om 48 timmar står jag i backen (om jag inte störtat med planet på väg till Åre såklart) och ser rädslan i vitögat. Och jag har verkligen ingen aning hur jag kommer må, göra eller inte göra.

Men kanske kommer jag lyckas med det läskiga. Och kanske blir listan med tre rädslor, nedkortad till två.

Wish me luck, som de säger i Texas.