Lundsbergseleverna: "Det här är vår sanning"

Under de senaste dagarna har vi kunnat läsa i tidningarna om hur det är att vara elev på skolan, hur livet på Lundsberg är. Lustigt nog är artiklarna skrivna av journalister som aldrig har satt sin fot på området. Artiklar som handlar om hur ”sekten Lundsbergare” använder kamratuppfostran, om hur kränkningar är vardagsmat, om hur misshandel är mer regel än undantag och om hur pennalismen frodas, avlöser varandra. Lundsberg har i våra ögon alltid stått för något bra, något värdigt. Namnet har förknippats med glädje, kärlek, vänskap, trygghet och varma minnen. Plötsligt klingar inte Lundsberg lika härligt längre.

Och vid sidan av allt detta hamnar vi. Alla vi föredettingar som står frustrerade och sorgsna bredvid och ser på när vår skola smutskastas. Utan att kunna påverka, utan att kunna hjälpa.

Hur "Livet på Lundsberg" är, är det många journalister som försöker beskriva. Men de talar endast för de få som uttalat sig angående mobbing och kränkningar. Ofta utan tillstymmelsen till källkritik. Det är inte som i Ondskan, hur mycket de än vill få det att låta så. Låt oss, en gång för alla, klargöra en sak: Ondskan är ett fiktivt verk. Och Jan Guillou som skrev boken gick på Solbacka, inte på Lundsberg.

Nej, Lundsberg var vårt hem under flera års tid. Där levde vi, fick vänner, skaffade oss en utbildning och hade en fritid. Ett hem där vi bodde tillsammans med våra bästa vänner under åren när det är mycket som händer, kanske de mest formande åren i ens liv. Vi gick från att vara unga flickor till att bli unga kvinnor tillsammans. Ett hem där vi var glada, ledsna, lyckliga och sjuka tillsammans. Ett hem där vi pluggade inför prov, bakade, spelade fotboll, spanade på killar, kollade på teve, och hade framtidsångest tillsammans. Vi satt med smutsigt hår i mjukisbyxor och pratade om livet långt in på småtimmarna. Som vilka andra tonårstjejer som helst. Vi gick från att vara bekanta till att skapa en vänskap som kommer vara livet ut.

På Lundsberg går (gick) många olika elever. Många olika "sorters" barn. Vissa har blivit ditskickade av myndigheter för att ingen annan skola velat eller klarat av att ta hand om dem. Vissa som missbrukare, andra som grovt mobbade. De flesta har inga större problem. Men det är en brokig blandning barn och bakgrunder som samlas på Lundsberg. En blandning barn som inte funnit en fristad på någon annan skola, men som fann den på Lundsberg.  

Något som berör många familjer illa är snacket om "vilken sorts förälder skickar sina barn till Lundsberg?" Ett enkelt svar – den allra bästa sorten. Våra föräldrar saknade oss oerhört, och vi saknade våra föräldrar. Men det var det värt. Vi kom hem var tredje helg (minst), alla lov och andra högtider. Lundsberg är inte en anstalt där man är inlåst. Du får åka hem när du och dina föräldrar vill det. Så alla föräldrar smutskastas också i debatten. När det enda de vill är att ge sina barn den, i sin mening, bästa starten i sina barns liv. Vilka föräldrar vill inte det? 

Vad som händer när man går på Lundsberg är att det skapas ett band. Jag tror att det är där missuppfattningarna oftast uppstår. Efter åtskilliga år på ett hem i Värmlands vackra skogar är det ganska naturligt att det skapas ett speciellt band. Ett band som är väldigt svårt att bryta. För man blir som en familj, hur klyschigt det än låter. Och det är nog svårt att förstå om man inte har varit med om det själv, det begriper vi med.

Man lever väldigt tätt inpå varandra på Lundsberg. Självklart bråkade vi. Men det löste sig alltid. Utan att våld någonsin användes. För oss existerade inte det, vare sig som yngre eller äldre elever. Inte i tanken och inte i verkligheten. Inte på vårt hem under den tiden som vi gick där.

Anledningen till att detta berör oss så starkt är inte att vi vill gadda ihop oss och hålla varandra om ryggen i någon form av "överklassbubbla”. Det är för att vi har så fina minnen från vår tid. De minnena kan ingen ta ifrån oss, hur mycket de än försöker. Kanske är minnena det enda som finns kvar av vår tid på Lundsberg. Men det finns fortfarande elever som vill skapa sina egna minnen. Och vi kommer inte ge upp vår skola. Vi avslutar med ett citat ur Lundsbergssången: Missmod är en okänd gäst, hinner ej ifatt oss.

Louise Wachtmeister
Maria Derving
Anna Hägg
Felice Rydén 
Karolina Hedén Lind
Sophie Hamilton
Emelie Salander
Michaela Rydén
Julia Sjöholm
Anna Stackelberg
Ebba Lilliehöök Jacobsson
Emelie von Hofsten 
Molly Gyllenkrok
Linn Gustavsson
Katarina Thimmig
Isabell Silverstolpe