"Det är aldrig mitt ansvar som kvinna om en man stirrar på mina bröst!"

I måndags fick DN:s folkvettsexpertMagdalena Ribbing en fråga från en kvinna som undrade hur honskulle hantera sin chef som stirrar på hennes bröst när hon ärensam med honom i ett rum. Svaret hon gav var följande:

”Man harförstås rätt att klä sig efter sin egen smak men vill man intebli sedd som främst ett sexobjekt behöver man välja kläderdärefter. Alltför många har kolleger eller chefer som intebegriper var gränserna går för en diskret smygtitt och ett öppetoch störande stirrande. Kvinnor måste via klädval hjälpa dessaarma stackare.”

Ingenstans framgick det attfrågeställaren brukade ha på sig utmanande kläder utan det varnågot som Ribbing bara utgick ifrån. Därför blev också detslutgiltiga rådet att ta med sig en stor kofta eller sjal att döljabrösten med.

Det är en typisk syn på kvinnorsom leder fram till Ribbings svar. En syn som säger att kvinnor skata på sig ansvaret för hur män beter sig mot dem. Det ärkvinnorna som ska anpassa sig. Alltid – utan undantag.

Det är en syn som säger att det ärokej för män att bete sig hursomhelst. Och det handlar inte enbartom klädsel. Det handlar lika mycket om när män tar mer plats änkvinnor i ett rum, när de anser att det är rimligt att de tjänarmer än en kvinna som gör exakt samma jobb som dem själva eller närde ständigt påpekar att ”det finns ju inga kvinnor” när detillsätter en annan man till en position.

Det är samma syn som Ribbing har,som gör att kvinnor fortsätter ta på sig ansvaret för att deuppfattas som utmanande. Som får kvinnor att be om ursäkt för sinkarriär. Och det är samma syn som gör att ett det jämställdasamhället fortfarande är en vision snarare än en uppnåeligverklighet.