"Varför fortsätter vi skratta åt glesbygden?"

Människor som bor i glesbygd är allmänt lite mer korkade än andra, sägs det. Inte konstigt att den avfolkats. 

Det första påståendet är skitsnack, det andra förändrat. Människor flyr inte längre i samma utsträckning landet i hopp om ett rikare liv på stadens gator.

Enligt siffror från SCB som Dagens Nyheter tagit del av flyttar nu för första gången på flera år fler människor till, än från glesbygden. Att glesbygdskommunerna trots det har en negativ befolkningsutveckling beror inte på att folk flyttar utan på att det föds färre än det dör.

För storstadsfolk är det socialt accepterat att skoja om människor som stannar kvar på mindre orter. Mediebevakningen visar samma sak. Lokalpressen får stå för landsorten och människor som jobbar med lokaljournalistik är allmänt trötta och lider enligt fördomarna brist på ambition.

Trots att det nog egentligen är precis tvärtom. De som stannar, rapporterar och jobbar för att hålla igång livet på bygden, strävar efter precis lika mycket som valfri göteborgare eller stockholmare, men på annat sätt. Mer lokalt. De kanske prioriterar annat än att bara karriär – som ett rikare liv, även efter arbetstid.

Jag är trött på skämt om glesbygden. På fördomar om att människor som stannar automatiskt inte vill något med sina liv.

Därmed inte sagt att jag blundar för att trångsynthet fortfarande frodas på mindre orter, precis som på många andra ställen. Men det handlar om att göra något åt det, och inte prata bort det.

Och det görs saker ute i landet. Det tas mängder med initiativ för att åtgärda problemen, men det märks inte på samma sätt eftersom majoriteten av besluten tas i städerna, och majoriteten av bevakningen görs härifrån.

Det sägs att rasismen är mer utbredd på mindre orter. Där människor är mer homogena blir den som sticker ut från massan genast mindre välkommen. De gaddar ihop sig och stofiler får företräde och rapar ur sig rasism. Det är fortfarande ett problem. Men frågan är vad som görs för att motverka. Står vi upp? Bevakar vi lyckade projekt, de som jobbar för mångfald och eldsjälar som mot alla odds lyckas?

Att integrationen behöver bli bättre runt om i landet är utan tvivel sant. Men det finns bevisligen lyckade försök. Som när jag åkte tillbaka till det lilla samhället jag kommer ifrån för att hälsa på hos asylboendet för ensamkommande flyktingbarn. Boendet som öppnade trots skräckpropaganda om sjunkande villapriser och som visade att integrationen faktiskt fungerar ibland.

Jag vill slå ett slag för glesbygden och för mindre orter, som den jag själv lämnat. Jag hoppas att den nyligen vända trenden håller i sig. Att politiker på riksnivå lägger mer energi på att få landet att blomma upp och på att få människor att blandas, även utanför stadens gränser. 

Vi borde sluta skratta åt glesbygden och i stället lägga mer resurser på attitydförändringar, från alla håll.