Zeke Tastas: "När människor slutar vara människor"

Det har varit en helg präglad av död. Terrorattentaten i Norge, frukt av den högerextremism som har präglat Europa i generationer. Amy Winehouse död, frukt av the rock’n’roll lifestyle som ständigt rekryterar nya medlemmar till klubb 27. Dessutom råkade jag, sent omsider, läsa Hunter S Thompsons självmordsbrev med avslutningsfrasen ”Relax – this won’t hurt”.

Så vi satt där, mitt ute i skärgårdsidyllen bland goda vänner och grillat och lekande barn och bag-in-box och försökte förhålla oss till döden. Att det är svårt att greppa när många dör men enkelt att relatera till en människas smärta är ingen hemlighet. Det var inte förrän jag såg en bild av en man som valde att hoppa mot en säker död hellre än att brinna ihjäl som 9/11 verkligen, på riktigt och brutalt, greppade tag om mitt hjärta. Och den första dagens rapportering från skotten i Utøya var skrämmande. Först och främst på grund av det som pågick men också för att man inte kunde förstå det och därför tvivlade på sin empati, på sin egen mänsklighet.

Sedan kom människoödena, ett efter ett. Man kan lita på medierna för att hitta den mänskliga vinkeln. Deras affär bygger på det, aldrig på en nyanserad och insiktsfull analys med substans. För det är aldrig intelligensen som skiljer oss från djuren, det är vår förmåga till empati.

Så vi uppdaterade vissa sidor för att få reda på vilken drog som dödade Amy Winehouse (Ecstacy enligt Flashback) och vi uppdaterade andra sidor för att steg för steg ta del av människoöden i Norge och vårt sug efter mer information sinade aldrig.

Jag vill tro att det är för att människans törst efter information är ett sätt att förhålla sig till sin omvärld och förstå det ofattbara. Men innerst inne vet jag att det snarare handlar om förstå sig själv. Skulle jag kunna göra en sådan sak? Skulle jag kunna råka ut för en sådan sak?

Jag får andnöd när jag tänker på vår självrefererande emotionella intelligens och hur inkapabla vi är att omvandla rationell förståelse till empati, hur mycket mer gripande det är att se en hundvalp dö på film än att läsa om etniska rensningar i Rwanda.

Men det är djävulens bästa knep, att frånta fienden sin individuella mänsklighet och reducera den till en månghövdad massa av ondska och illvilja. Under 30- och 40-talen dödade detta sex miljoner judar, i helgen dödade det nittiofyra norrmän. Likheterna är fler än skillnaderna, hur mycket metoderna än skiljer sig åt så är båda exemplen konsekvensen av masshysterisk avsaknad av empati.

I båda fallen handlar det om när människor slutar vara människor.