Bengt Kvist: "När andra betalar"

Grekland, Portugal, Irland och nu till och med USA.

Länder som i decennier, mer eller mindre öppet, lever över sina tillgångar tenderar att bli allt fler.

Och orsaken skrivs politisk makthunger. För att säkra befattningar i ländernas beslutande organ beviljar regeringar på nationella och regionala nivåer sina väljare, och sig själva, förmåner i en möjligen from, men mestadels korkad, förhoppning att det grejar sig på sista raden. På något sätt.

Grekland, med extremt låg pensionsålder och överbemannad förvaltning, följda av Portugal och i viss mån Irland, har inte ägnat många minuters konstruktiv eftertanke åt vem som ska stå för de så kallade fiolerna. Desto mer tankemöda har man, särskilt i Grekland, lagt på fiffiga mörkningar av nationella ekonomiska redovisningar.

Dessvärre är inte eländeslistan komplett med dessa länder, Italien är inte i direkt fara men haltar lite lagom lätt i nationalekonomin.

Det förvånande är att ingen röst internt i länderna har höjts i undran hur det, tämligen plötsligt, har blivit så lysande konjunkturer att allt syntes möjligt.

Det kan inte bara vara Luther och otaliga ordspråk inspirerade av honom som hamrats, för att inte skriva piskats, in i oss nordeuropéer? Är det de historiska kopplingarna till syd- och centraleuropiska feodala system som återspeglas? Dvs att Seigneur har rätt, inte bara till första natten, utan till allehanda andra trivsamheter i samma stil som jus primae noctis öppnar för.

Så kunde man, lätt fördomsfullt, tänkt men då dyker USA med sin, hitintills visserligen kända men undanträngda, skuldproblematik upp.

Tea party-rörelsen, med sin ständigt vilsna och dåligt pålästa showgirl Sarah Palin, går i taket vid minsta antydan om att betala skatt för gemensamma angelägenheter. Presidenterna Bush lättade på det man ansåg som olidligt skattetryck och ingen av dem minskade på det stora ekonomiska slukhålet, militärkomplexet. Tvärtom, ökade man dollarrullningen och startade nya, dyra krig.

Det är lätt att skaffa sig vanor och med två tredjedelar av av de amerikanska företagen som inte betalar någon federal skatt har det öppnat för att 15.000 familjer, redan de rikaste i landet, fördubblat årsinkomsterna.

Detta ställer USA i samma tveksamma klass som våra egna européiska problemländer. Dålig, för att inte skriva usel, skattemoral, korruption och nepotism i olika former till snart sagt alla röstberättigade för att säkra politiskt maktinnehav. Samt en total avsaknad av ansvar  för framtiden hos både beslutsfattare och medborgare. Just nu övertydligt demonstrerad av de taxiförare i Grekland som strejkar för att hindra konkurrens inom sitt skrå.

Med den bakgrunden är det snudd på att jag skänker en positiv tanke till Mona Sahlin och hennes ogenomtänkt klämkäcka tes om att det är häftigt att betala skatt.

Utfallet i Europa blir nu att övriga euroländer tvingas betala för grekernas m fl lättsinniga glidande på räkmackan.

Det borde kännas tungt för de baltiska staterna som var i en liknande situation för några år sedan men då bet ihop, jobbade dubbelt och halvsvalt sig genom problemen. Nu går deras ekonomi lysande. Möjligen hade de mental hjälp i att minnas kommunistregimens obegripliga ekonomiska målsättningar ett par decennier tidigare.

Det finns en intressant studie från Göteborgs universitet (Göteborg, av alla ställen!) som visar på tydliga samband mellan korrumption och folkhälsa. Som en specifik siffra nämns att i mer än hälften av de tidigare öststaterna anser befolkningen att man måste muta sig till adekvat vård. För fd Sovjetunionen, nuvarande Ryssland, är siffran 80 procent. Andra studier pekar i samma riktning; nord- och västeuropa har hög kvalitet på samhällsstyrningen, sydeuropa har lägre nivå och i fd sovjetrepubliker som Bulgarien och Rumänien med flera (däribland märkligt nog även Polen) är kvalitéten riktigt låg.

Cecilia Malmström, vår röst i EU-kommisionen, avser att fortsättningsvis publicera årliga rapporter om korruption i Europa. Alltid ett steg i rätt riktning även om man kan befara att det blir lite urvattnat.

Just förhållandet att muta sig till vård och annan samhällsservice, som vi ser som självklar, är kopplat till bristande statliga intäkter. Det blir nödvändigt för de offentligt anställda att skaffa (illegala eller i vart fall moraliskt dubiösa) inkomster.

Afrikas pajas

Mannen med de skojiga mössorna, Muammar Ghadaffi, fortsätter att göra nya utspel. Internationellt minskar ett redan näst intill obefintligt stöd; EU, USA och Arabförbundet erkänner formellt rebellerna som Libyens legitima representant. Ryssland har hållit den sviktande diktatorn under armarna men börjar krokna och skickar diskreta signaler om att det är dags att släppa greppet. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov sänder en diplomatisk, sedvanligt diskret, signal efter möte med en av de få kvarvarande Ghadaffianhängarna med någorlunda tyngd, utrikesministern Al-Obeidi, om att en en trivsam exil kan vara aktuell.

Ghadaffi går i taket och skickar via sin helkontrollerade statstelevison kraftfulla dementier.

Vad annars?

I grunden är detta ett gruppdynamiskt intressant experiment: Hur länge kan en individ avskärma sig från en verklighet som avviker radikalt från sin egen?  Hans stöd glider iväg ut i periferin i en stadig ström. Ibland under medial uppmärksamhet som när hans ryska storbystade chefssjuksköterska, tillika massös, åkte hem till Volga och ibland i det tysta som de avhoppade ministrarna och knektarna på lägre nivåer.

Skaffa ett liv I

Den svenska parnassens giganter, eller i vart fall de som anser sig vara det, utnyttjar möjligheterna till lite publicitet när  nyhetsflödena sinar i sommar- och semestertorka.

Återigen är det Björn Ranelid som är missförstådd och inte synts i den allmänna debatten på flera dagar och missnöjt hulkande över detta utgjuter sig över sin elake kollega Jan Guillous kritiska omdöme om hans (Ranelids) författarskap.

Ska det vara så förbannat svårt för denne ordsprutande posör att ta till sig att han som författare är lika medioker som han var som fotbollssparkare?

Skaffa ett liv, Ranelid, och satsa på en karriär som kringresande uppläsare på lokala biblioteksträffar.

Skaffa ett liv II

Brottsligheten slår i botten i Skellefte med omnejd. Polisen rycker ut för att sätta polisiärt anständiga benkläder på en yoga-utövare som valt att sitta på glaskross, eller vad han nu föredrog, endast iförd stringbyxa.

OK för att polisen måste fylla sin tjänstetid, de får betalt i alla fall, men denne figur som väljer att utöva självplågeri i stringbadbyxa? Han kan kanske förmås att ägna sina krafter åt något mer produktiv än att klämma ihop paketet i en alltför(?) liten påse och skava ballar med en snodd?

Släpp denna masochistiska attityd, gå med i Fredrika Bremerförbundet eller något likvärdigt höghalsat och skaffa ett liv!

Skaffa ett liv III

Anders Lettström, kungens förskjutne barndomsvän och tidigare jättepolare har svårt att hitta sin roll i livet efter kungens avpolletering. Han skriver förklarande brev till något hundratal personer.  Sina närmast sk vänner.

Men för helvete människa, visa att du är karl och inte någon brodyrkärring! Ta smällen och res dig upp igen om du nu blev golvad av att inte få komma och gå som barn i huset hos gamle polaren Tjabo!