Eric Rosén: "Försöker Göran Hägglund ens längre?"

Det knepiga läget för Kristdemokraterna är omskrivet förr av såväl mig som andra. Men det blir liksom bara värre och värre. Och värre.

Medan Moderaterna växer och växer och får igenom mer och mer av sin politik krymper Kristdemokraterna konsekvent. Det är skillnad mot Centerpartiet, som liksom gjort alliansens politik till sin egen och därmed framstår som att de har mer inflytande än de kanske faktiskt har.

Kristdemokraterna har i stället tydliga direktiv från sina väljare om vad som ska prioriteras. Och inte i något fall – förutom vad gäller den kommande lagen om avdragsrätt för gåvor till vissa välgörande ändamål – har de fått gehör i sina profilfrågor.

Utåt sett ser det lite lätt fogknakande ut men inuti Göran Hägglunds huvud måste det brinna och vara fullkomligt övertänt vid det här laget.

Vårdnadsbidraget, KD:s viktigaste valfråga i två raka val, nästan hånas av allianskollegorna och är en av få punkter där de övriga vågar vara självkritiska. Övriga regeringspartiet poängterar regelbundet hur KD ”menar väl” men avfärdar strax därpå förslagen som omöjliga eller dåliga.

Nu skulle Göran Hägglund ta i med hårdhandskarna i budgetförhandligen. Pensionärerna skulle prioriteras, för att det är klassisk KD-politik och för att Hägglund internt behöver plocka poäng och visa på existensberättigande. Han misslyckades på nytt och ingen av allianskamraterna är riktigt redo att försvara Göran Hägglund eller bjuda honom på ens retoriska poänger längre.

Det är nästan så att man börjar tro att de andra gett upp om kristdemokraterna som framtida medarbetare. I stället kör Moderaterna, Folkpartiet och Centerpartiet på som om Hägglunds gäng inte alls fanns. Något som ser ut att kunna bli en profetia betydligt snabbare uppfylld än kristdemokraternas vallöften och jag kan undra lite varför Göran Hägglund inte tydligare markerar sin närvaro.

Försöker han ens längre?