Zeke: "Ensam inför de hårdaste utmaningarna"

"Hey now, if your baby leaves you,

And you got a tale to tell.

Just take a walk down lonely street

To heartbreak hotel."

Elvis Presley

Mäklaren bad oss skriva under där, där och där och efter att ha lämnat över nycklarna till vårt hems nya ägare stod vi plötsligt utanför. Med varsin kartong. Hon vände sig om och gick nedför gatan och medan jag satte mig i bilen insåg jag det som precis hade skett.

Jag hade förlorat henne. För evigt och för alltid och den insikten kan man inte värja sig mot. Det är som att få hjärtat släpat genom glassplitter.

"Lay your head where my heart used to be

Hold the earth above me

Lay down in the green grass

Remember when you loved me"

Tom Waits

Men hur svårt det än är att laga ett brustet hjärta så är den känslomässiga språkbarriär man möts av från sin omgivning oändligt mycket svårare att förhålla sig till. Det är en dyrköpt läxa, att ens blottade sorg, vemod, melankoli eller skrikande smärta är omöjlig att förstå för någon annan. Det är en lika hård som skrämmande insikt att människor aldrig på riktigt kan relatera till varandras känslor, att det är lika hopplöst som att beskriva en smak utan att referera till en annan. Så det jag tolkade som förakt, äckel, avstånd och kyla var nog bara rädsla. Inte så mycket rädsla för känslorna som sådana som för det faktum att folk som brydde sig om mig inte kunde förstå.

Att vi egentligen aldrig kan mötas på riktigt och står ensamma inför livets hårdaste utmaningar.

Då återstår bara sångerna. För att det är lättare att förstå Oskar Linnros sorg än sin medmänniskas.

"Står i din port står bara still

För en minut sen var du min

en tredjedel av den jag var går hem

för en är krossad, en är din

det här är slutet på vår film"

Oskar Linnros

För alla de bästa låtarna är sprungna ur någon annan människas innerligaste sorg, ur någons ärligaste behov av att hantera sina känslor. För i  musiken hittar vi ett språk vi alla kan förstå men aldrig enas kring, ett individuellt känslovakuum som vi bara kan dela med oss själva. För att musiken kan låta i takt med de undertoner av sorg man aldrig riktigt blir av med. För att ibland, bara ibland, är Oskar Linnros bättre sällskap än dina närmaste vänner.

Zekes lite lösa tolkning av vemod och sorg i en grupp om tio låtar.