Måndag 20 Sep
Stockholm

Zeke: "Jag vill inte finna Jesus, älska mig själv och älska andra"

KRÖNIKA. Zeke Tastas om det destruktiva, dumma, barnsliga men ändå så tilltalande rock'n'roll-livet.

Kommentera
Kopiera länk
Dela
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Läs mer
Vem är krönikören?

Namn: Zeke Tastas

Ålder: 36

Född: Buenos Aires

Familj: Barnen Mio och Malou, syskonen Sandra, Aurora, Zumay, Zashay, Zaminy, Ziray, El Gordo Blanco och Quetzala.

Jobb: Zeke är reklamvärldens Zlatan, Madonna och Cher – han omnämns enbart med förnamn i branschpress. Zeke startade Scholz & Friends i Sverige, gjorde ett pitstop på Wiley & Partners, arbetade som kreativ chef på Naked och är nu kreativ chef på The Pistöl Agency.

Mest framträdande egenskap: Har ett trasigt socialt gränssnitt.

Vill ha: "What's coming to me chico, the world and everything in it"

Motto: When in doubt, dance

Blogg: thepistolagency.tumblr.com

Amy Winehouse, Kurt Cobain, Jim Morrison, Janis Joplin och Jimi Hendrix har alla en sak gemensamt. De levde rock’n’roll-livet och dog rock’n’roll-döden vid tjugosju års ålder.

Hur mycket världen än förändras så fortsätter vissa, snudd på arketypiska, historier att fascinera människor över hela världen. Hur tragiskt Kurt Cobains självmord än var, hur deprimerande det än var att se Amy Winehouse uppträda horsad, hur sorglig än Jim Morrison var mot slutet så kan man inte undvika att förtjusas av det destruktiva, det depraverade och skiter-i-allt-mentaliteten som vi vanliga dödliga inte kan tillåta oss.

För till och med i landet Lagom är det tufft att vara tuff.

För att det är tufft att kedjerökandes halsa ur en flaska Jack Daniels medan man rycker åt sig en groupie på vägen in i en natt där ingen gud bor.  För att boven i filmerna är alltid coolare än hjälten. Om han inte är en antihjälte förstås.

Och som ansvarstagande pappa, arbetsgivare och krönikör borde jag ta tydligt avstånd från det destruktiva. Jag borde stämma in i förnuftets kör som med all rätt i världen säger att rökning är dödlig, att knark är bajs och att klamydia svider.

Och visst gör jag det. För det mesta. Men ibland, lite tyst för mig själv, så erkänner jag för mig själv att jag innerst inne också vill vara tuff och det – och inget annat – är anledningen till att jag myser till epitetet ”bad boy”. För att i spegeln, med en cigg i mungipan och illvilja i ögonen, så tycker jag lite mer om mig.

Jag kan bespara dig den anonyma artikelkommentaren; jag är barnslig och pubertal. Absolut. Jag klandrar dig inte, vem vill vara pubertal? Inte jag. Men jag vill inte heller vara helhylle, renlevnad, svintråkig och ordentlig. För att jag inte vill bli nykter alkoholist som tar en dag i taget, för att jag inte vill bli en före detta rökare som med förnuftets röst kommenterar andras rökning, för att jag inte vill finna Jesus, älska mig själv, älska andra, öppna ögonen, se ljuset och släppa mitt krampaktiga grepp om rebellen.

Kanske är det för att jag aldrig utvecklades bortom min tjugosjuårsdag och kanske är det för att jag är en omogen liten skit med taskig självkänsla. Eller så är det för att omvärldens påtvingade moral, att regelverket vi alla förväntas följa känns för krystat, för onyanserat och för snävt. Som om mallen vi alla ska passa in i känns som en bur.

Men visst, jag fortsätter boka parmiddagar, diskutera bostadsrätter, hålla koll på mina barns framtida ovanor och varje dag passa lite bättre in i mallen. Men innerst inne, där jag tillåter mig själv vara mig själv, så klamrar jag mig fast vid en romantiserad bild av club 27. Och även om det är för sent att bli ett vackert lik så kan jag alltid kisa lite i spegeln, dimma lamporna och låtsas att jag är tjugosju år gammal och att detta är min sista dag på jorden.

Tills verkligheten knackar på dörren eller ropar att den också behöver toaletten.

Kommentera
Kopiera länk
Dela