Alex Bengtsson är bloggare och krönikör på Nyheter24.
Alex Bengtsson är bloggare och krönikör på Nyheter24. - Foto: Privat

Alex Bengtsson: "I en soffa utanför Sarajevo"

KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson på en plats där många gått från att vara vanliga medborgare till att plötsligt en dag vara flyktingar.


Läs mer från Nyheter24 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt Prenumerera
X

Gillar du artikeln?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.

Välj nyhetsbrev
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Det här är Alex Bengtsson

Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.

Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.

Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.

Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.

Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.

Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.

Efter en dag i den etniskt och religöst tudelade staden Mostar plockar vi upp en man i äldre medelåldern. Tillsammans åker vi till ett lägenhetsområde i utkanten av Sarajevo. Som alla andra platser i det här landet har just det här kvarteret otals med historier att berätta.

En minnesplats på parkeringsplatsen vittnar om en fotbollsturnering på den närliggande lekplatsen där barn med olika etnisk bakgrund tillsammans spelade fotboll mitt under det brinnande Balkankriget. Turneringen avbröts av ett regn. Ett regn av granater och flera av barnen dog. På marken syns fortfarande spår av granater. Husfasaderna är täckta av skotthål från så kallade snipers.

Vi kliver in i en lägenhet där vi blir bjudna på balkanstarkt kaffe och äppelpaj. Mannen som vi plockade upp längs vägen börjar berätta sin historia. Han förklarar att han jobbade på ett mejeri i en liten by i närheten av staden Srebrenica. Han säger att tidigare umgicks han med alla på arbetsplatsen. Oavsett religion eller etnicitet. De umgicks på fritiden, bytte skift med varandra om det behövdes och bjöd hem varandra när det var dags för en högtid. Men plötsligt hände något. Plötsligt slutade kollegor att umgås med varandra. Efter ett tag hälsade de inte på varandra. I takt med att den nationalistiska propagandan blev allt mer högljudd och skruvades upp i samhället så blev arbetsplatsen allt mer segregerad.

En dag när han hade avslutat ett sjudagarsskift och skulle hem till sin familj stoppades han. Mannen fick förklarat för sig att han inte fick lämna arbetsplatsen. Han skulle arbeta ett skift till. Som blev ännu ett och alldeles plötsligt var maskinerna och arbetsredskapen borta. Han fick arbeta för hand. När han utmattad lyckades övertala en arbetsledare om permission för att besöka sin familj var det nästan lika omöjligt för honom att ta bussen hem. Han var ju bosniak, alltså bosnienmuslim, och när han väl tjatat sig ombord på bussen blev den stoppad av chetniks och han blev utdragen ur bussen och trakasserad. När han till slut kom till den lilla hembyn dröjde det inte länge innan chetniks började skjuta mot byn. Byborna försvarade sig med gevär som de gjorde av stuprör. De försvarade sig i nästan ett år. Till slut lyckades de fly. In till Srebrenica. Staden som senare skulle bli platsen för ett folkmord där över 8 000 män miste livet. På grund av sin etnicitet och religion. Mannen lyckades återigen fly. Ut i skogen där han levde på lök och salt.

Historien tar liksom aldrig slut. Han visar skadorna han har fått av granater. Han berättar om att mardrömmar om hur han tillfångatas och slits i stycken återkommer varje natt. Hur han lever som intern flykting i det nya landet som uppstod, Bosnien-Herzegovina, utan ersättning. Han kräver egentligen ingen upprättelse. Men hans budskap till oss är tydligt: ”Låt aldrig det här hända igen. Låt det inte ens hända de som var förövare”.

Mannen som sitter tillsammans med oss i en soffa i Sarajevo är ett offer för den nationalistiska hatretorikens yttersta konsekvenser. Han lever i ett land där många människor nu ägnar varenda vaken stund åt att försonas. Vi tar farväl. Dagen där på ska vi besöka platsen där hans historia utspelade sig.

Det slår mig i bilen på väg till hotellet att bestämmer sig folk för att de inte kan leva tillsammans så dröjer det inte länge innan helvetet brakar loss. Därför är det så oerhört viktigt att även vi i Sverige får ta del av mannens historia.

/
/
/
/