Eric Rosén: "18 miljoner är piss"

Vi var många som via radio eller SVT både lyssnade på, såg och berördes av SR:s Musikhjälpen förra veckan och vi var många som berördes av engagemanget från såväl enskilda vd-gubbar som skänkte mer och tolvåriga kakförsäljare som skänkte lite mindre. Själv sträckkollade jag större delen av söndagen.

Det finns verkligen något vackert i det där, hur man sluter upp och tömmer spargrisar eller skänker hela lönen. Dessutom är en av de viktigaste aspekterna att man genom engagemang och välgörenhet medvetandegör och pekar på ett problem.

Nu införs också avdragsrätt för gåvor till ideell verksamhet, efter att KD drivit frågan länge, och det kan eventuellt leda till att än mer skänks än tidigare.

Men samtidigt finns ett inbyggt och allvarligt fel här.

Välgörenheten är många gånger direkt nödvändig och flera viktiga verksamheter hade inte klarat sig en dag utan den. Välgörenhet är alltså många gånger ohyggligt bra. Livräddande. Rörande.

Men det finns ett problem med att den är så bedräglig. För den är alltid i stället för gemensam plikt. Den är i stället för, eller i bästa fall ett komplement till, ett riktigt ansvar för medmänniskor. Välgörenheten är på så sätt väldigt mycket av ett lurendrejeri, ett självbedrägeri.

För samtidigt som det känns som att till exempel Musikhjälpen gjort något fantastiskt och enormt får man tänka på att 18 miljoner, som visserligen är skitmycket pengar på många sätt, ändå är en riktig liten pissumma om man vill åstadkomma något större.

Så hemskt och sorgligt ser det ut. Och det är kanske det som är den värsta effekten av välgörenhet. De där 18 miljonerna som vi själva varit med och sett kämpas ihop har definitivt den psykologiska effekten på oss att vi ändå känner att vi tagit ett visst ansvar, att vi "gjort nåt". Samtidigt har vi röstat för en politik där krogmomsen sänks med 5,4 miljarder (vilket inte tros ge några nya jobb men kanske, möjligen, eventuellt leder till att en varmrätt för 300 kronor kan gå för 290 på Sturehof). Har vi då inte köpt oss samvetsfria på ett rätt grisigt sätt?

Välgörenhet är aldrig dålig i sig, medmänsklighet är aldrig dålig i sig, engagemang är aldrig dåligt i sig. Det är inte detta som ska kritiseras. Däremot är välgörenhet och nycker- eller infallsdrivet godhetsgivande ett uselt sätt att bygga välfärd och trygghet på. Och det är viktigt att komma ihåg – framför allt när skatteuttaget, genom våra val, blir allt mindre och människors utsatthet och sårbarhet ökar när skyddsnät och omställningsstöd, genom våra val, blir allt mindre.