Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Eric Rosén: "2012 - året då jorden går under?"

- 27/12/2011, 15:24 -
Eric Rosén.

Eric Rosén.

Karin Bylund

KRÖNIKA. Eric Rosén tittar framåt. Det ser mörkt ut.

Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

2011 går mot sitt slut och jag känner mig oroväckande lugn inför 2012. Egentligen borde vi vara mycket mer oroade och rädda än vi är.

För samtidigt som det är bra att vi känner oss hyfsat trygga finns det all anledning att vara livrädd.

Jag är för ekonomiskt och finanspolitiskt okunnig för att vara rikigt panisk men de som vet mer än jag är generellt ganska dystopiska. Varje vecka hör jag i radio, ser på teve eller läser i tidningarna hur ännu en ekonom, politiker, bankgubbe eller fackföreningsmänniska förklarar att världen är på väg att gå under. I alla fall Europa och troligen också USA. Analysen görs av både vänstern och högern.

De säger ganska bokstavligen det, vi står inför en förestående totalkollaps och valutaunionen riskerar spricka samtidigt som bankerna beter sig som yra, men ganska onda, höns och de politiska ledarna försöker hitta på nya räddningspåhitt (att uppfinna flera sedlar, mera pengar, och hoppas på det bästa är ett av de mest seriösa förslagen som ligger på bordet) tillsammans med de aktörer som dragit oss till denna ruinens brant.

På de mest inflytelserika ekonomitidningarnas ledarsidor föreslås att Europa tar några års ”paus från demokrati” så att ett slags ekonomtvångsförvaltande av hela Europa ersätter folkvalda politikers beslut på obestämd tid. I Italien och Grekland har man redan börjat leva delvis på de premisserna. Snart också i fler länder.

Reaktionerna blir därefter - med storstrejker, upplopp, hat mot minoriteter, tillintetgjort förtroende för politiker och rädsla för närmaste grannarna. Så ser det ut när allt faller samman och bilderna vi ser, texterna vi läser, resonemangen vi för pekar i princip alla åt samma hemska håll.

Ändå sitter jag lugn, trygg, myser och slurpar ostron, dricker champagne och mörsar in en hummer i truten på nyårsafton - som nån relik från 80-talets yuppieera - naiv och riktigt dum i huvudet. Ändå sitter jag där och har förhoppningar och skjuter bort allt det vansinniga. Så har jag gjort hela hösten och den enda anledningen till att jag inte gör det i den här texten är att jag, om (när) skiten verkligen träffar fläkten, vill ta ifrån mig själv ursäkten att jag inte förstod bättre. Det gjorde jag ju. Jag visste bara inte vad jag skulle göra med den informationen.