Alex Bengtsson: "Så byggs världens mest jämställda land"
KRÖNIKA. Den 8 mars är det Internationella kvinnodagen. Med anledning av den har vi bett nyhetskrönikörerna att samtliga skriva med kvinnodagen som utgångspunkt den här veckan.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
På mitten av Örmanäshalvön där jag växte upp går en väg som än idag inte är kantad av vräkiga villor med gigantiska garageportar. Mot slutet av vägen i ett litet krön ligger ett gammalt statartorp. I dag är det aningen upprustat. För tio år sedan bodde en kvinna där vars mardrömmar var att åskan skulle slå ner eller att hon skulle bli så pass dålig att hon hamnade på ålderdomshemmet nere i Åsa. Och så den värsta: Att bli fattig och beroende av en storgodsägare.
Min pappas mormor Elsa föddes 1908 och blev snart bortlämnad av sina föräldrar. Något år senare fick hon flytta in hos sin mormor. Vid 17 års ålder fick Elsa och livskamraten Ernst sitt första barn. De båda blev statare på det stora mejeriet som senare brann ner och som idag kallas för ”Slottet”. Till slut fick de möjlighet att köpa en liten bit mark alldeles bredvid en mosse. Där byggde de torpet och började odla grödor. De bedrev även kustnära fiske.
Elsa blev snabbt den i hushållet som hade hand om det mesta. Ekonomi och planering. Hon klippte även håret på traktens män. Tiden som statare ville hon inte tillbaka till. Därför stod arbetet i centrum. Ernst dog tidigt men Elsa fortsatte bedriva lantbruket ensam, ibland med hjälp av barn och barnbarn. Fattigdomen låg henne i hasorna. Känslan av att återigen inte vara sin egen och att i praktiken vara indirekt av ägd av någon annan plågade henne från vaggan till graven. Denna känsla skapade en vrede i Elsa. En vrede mot orättvisor och otrygghet. I Elsas värld skulle den fattiga statarungen ha möjlighet att bli civilekonom och yrkesfiskaren behövde nödvändigtvis inte vara en karl.
När den internationella kvinnodagen närmar sig tänker jag på min pappas mormor. Elsa som lämnade jordelivet för sju år sedan kallade sig förvisso aldrig för feminist. Men hennes liv präglades av en ständig kamp mot överhet och könsmaktsordning. Hela hennes livsgärning var att bryta normer och utmana makten. Men Elsa var inte ensam. I varje västsvenskt kustsamhälle fanns dessa kvinnor som mer eller mindre ensamma drev gårdar och fiskeverksamhet men som också fick betala ett jävligt högt pris som stavades ångest och utslitna kroppar. Så byggdes ”världens mest jämställda land”.
Och så byggs det tyvärr fortfarande. Ensamstående kvinnor som jobbar obeskrivligt mycket för att hinna undan fattigdomen. För dessa kvinnor klingar begrepp som livspussel eller skattesubventionerad städhjälp väldigt annorlunda än för de politiker som pratar sig varma om dem.
