Alex Bengtsson: "Resan till den positiva antirasismen"
KRÖNIKA. Så går man vidare efter att man skaffat sig kunskapen och argumenterat emot.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
Våren 2003 höll jag min första föreläsning för Stiftelsen Expo. Jag hade då varit ideell Expomedarbetare i lite över ett halvår. Platsen var en högstadieskola i Alingsås där nazister hade delat flygblad och spridit misstro bland eleverna. Jag var 19 år gammal och hade inte slutat gymnasiet än.
Föreläsningen var ett hopkok av dels den svenska extremhögerns historia och ett skärskådande av de mest förekommande argumenten som främlingsfientliga organisationer och partier använder sig av. Med åren skulle det bli fler sådana föreläsningar. Senare blev det olika föreläsningar med olika inriktningar anpassade för olika målgrupper.
Tre år senare, hösten 2006, anställdes jag på Expo för att börja bygga upp vår utbildningsverksamhet. Nu skulle vi inte bara åka runt och hålla korta entimmesföreläsningar. Vi skulle göra studiematerial, hålla längre utbildningar och starta samarbetsprojekt. Det lyckades vi med. I dag är vi sex heltidsanställda på Expo Utbildning och ett tiotal ideella medarbetare som föreläser, hjälper till med skolsajten och skapar nya utbildningar.
Men trots allt nytt och nya medarbetare så har grundbulten i våra utbildningar alltid varit desamma som den där föreläsningen i Alingsås för nio år sedan. Vi förklarar hur den organiserade intoleransen fungerar, hur den är uppbyggd och dess idéer. Vi berättar också hur man kan besvara argument.
På många sätt har vi gjort det som antirasister alltid har gjort. Vi granskar, undersöker och argumenterar emot. Men under dessa år har jag och mina kollegor alltid haft svårt att beskriva den förekommande och högst berättigade frågan: ”Men hur går vidare då? När vi har skaffat oss kunskapen och argumenterat emot?”.
Självklart har jag kunnat svara att man lär sig alltid något nytt. Livet är ett lärande och den grejen. Men det räcker liksom inte. Antirasism kan inte handla om att endast vara emot. Och antirasistiskt arbete behöver nödvändigtvis inte jämt och ständigt vara att protestera eller argumentera emot. Även om det givetvis, även i fortsättningen, många gånger kommer innebära just det.
Det är bland annat mot denna bakgrund som jag och min vapendragare Daniel Poohl, dalslänningen som för tio år sedan ringde och frågade ifall jag ville komma på ett möte med Expos ideella medarbetare i Västsverige, har skrivit den lilla boken ”Positiv antirasism – så förnyar vi en debatt som kört fast”. Vi har under de tio år som vi arbetat tillsammans kommit fram till att vi som antirasister också måste ta en större plats i människors vardag och i samhällsdebatten. Ett första steg är att inse att antirasism inte endast är ett motstånd.
Det är en vilja om ett samhälle som präglas av samexistens på lika villkor. Ett samhälle där vi klarar av att leva tillsammans.
