- Foto: EXPO

Alex Bengtsson: "Sarajevo i mitt hjärta"

KRÖNIKA. Vid minnesmonumentet blir det tydligt vilka grupper som drabbas. Alla.


Läs mer från Nyheter24 - vårt nyhetsbrev är kostnadsfritt Prenumerera
X

Gillar du artikeln?

Prenumerera på vårt nyhetsbrev och få fler artiklar som denna direkt i din inkorg - helt kostnadsfritt.

Välj nyhetsbrev
Denna text är en krönika med åsikter som är skribentens egna och inte Nyheter24:s.
Det här är Alex Bengtsson

Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.

Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.

Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.

Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.

Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.

Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.

På den trivsamma grönsaksmarknaden i närheten av hotellet är affärerna i full gång. Handlarna består mestadels av kvinnor och män från landsbygden utanför Sarajevo som varje dag tar sig till huvudstaden för att sälja sina grödor men här finns också dem som importerat in frukt och även grönsaker från andra delar av världen. Jag tänker att jag inte har så stora referensramar när jag för en stund känner igen mig. Den här marknaden påminner lite om grönsakshandlarna hemma i Kungsbacka fast i betydligt mindre skala. Fast Kungsbacka torg har ju knappast ett minnesmonument från en massaker.

I ena hörnet av grönsaksmarknaden är det placerat. Den femte februari 1994 miste 67 personer livet här till följd av ett granatregn. Nihad som är guide och min samarbetspartner i Bosnien ber mig att läsa namnen på alla de som dog. De är graverade i en husvägg. Jag tittar. Säger ingenting för jag förstår inte riktigt vad syftet är.

”Förstår du ironin i det hela?”, frågar Nihad. Trots att Balkancynism alltid har fallit mig i smaken så förstår jag ändå inte. Till slut får Nihad vara överpedagogisk och förklara.

Bland de som dog i massakern fanns människor från i stort sätt alla etniska och religiösa grupper i Sarajevo. Bosniaker, serber, kroater och judar. Nu förstår jag det cyniska mycket väl. För vid nästan varje minnesmonument som passerar i den bosniska huvudstaden ser det likadant ut. Människor som enligt den nationalistiska propagandan låg i krig med varandra och inte på något sätt skulle kunna umgås med varandra har dött tillsammans till följd av krypskyttar som skjutit ihjäl dem eller just granatregn.

Likadant var det på den lilla parkeringsplatsen i en förort till Sarajevo som jag besökte förra gången jag var här. Där hade barn från olika etniska grupper mitt under belägringen av Sarajevo spelat basket tillsammans. Men en dag fick matchen dödlig utgång då de dränktes av ett granatregn. Sådan är den nationalistiska retorikens yttersta konsekvenser.

Det är en märklig känsla att stå på marknaden där allt verkar vara i sin ordning. För trots att det är mindre än tjugo år sedan belägringen av Sarajevo och hatpropagandan slet hela regionen i stycken så känns Sarajevo som en stad som verkligen återhämtar sig. Den som tar del av stadens historia får också lära känna en stad som gång på gång har rest sig. Och den röda tråden är enklare att hitta än ironin i minnesmonumentet på marknaden. Här har man försökt att leva tillsammans. På många sätt känns staden mindre segregerad än svenska städer i samma storlek som Malmö och Göteborg.

Jag vankar tillbaka till hotellet och någonstans inser jag att Sarajevo börjar få en allt större plats i mitt hjärta.

/