Alex Bengtsson: "I dag tänker jag på psykologen från Varberg"
KRÖNIKA. Alex Bengtsson om ett längre samtal med en trångsynt psykolog.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
En vecka i vintras satt Daniel och jag på ett litet fik ute på Värmdö i Stockholms skärgård. Vi befann oss där för att sammanställa den lilla boken ”Positiv antirasism”. Strax innan lunch en av dagarna ringde det i min mobiltelefon. Riktnumret på displayen visade att det var någon från min älskade hembygd som ringde. Det var från 0340 och min kära födelsestad Varberg. Jag svarade och det visade sig vara en äldre herre som enligt honom själv var legitimerad psykolog.
Han ville diskutera svenskhet med mig. Eftersom Daniel och jag just vid den här tidpunkten satt och filade på kapitlet i boken som rör identiteter kände jag att samtalet kom lägligt. Efter en kvarts lång monolog om hur olika människor från olika delar av världen och att exempelvis en kille från Afrika aldrig uppskatta Sverige lika mycket som psykologen själv och därför var dagens invandringspolitik omöjlig meddelade jag honom att jag inte var särskilt imponerad av resonemanget.
Då bestämde sig psykologen från Varberg för att ta ett konkret exempel som skulle få mig att inse hur rätt han hade. Psykologen från Varberg tog mig och min pappa som är yrkesfiskare som exempel.
- När du och din pappa sitter i er båt ute på Onsalafjärden och tittar på solnedgången då känner ni väl hur mycket ni har gemensamt?, frågade psykologen från Varberg.
- Ja, det kanske vi känner, sa jag.
- Men om du skulle sitta där i båten med en somalier då hade du väl inte känt någon gemensamt? triumferade psykologen från Varberg.
- Hur fan vet du det? frågade jag.
- Han är ju från Somalia! utbrast psykologen från Varberg.
Sedan förklarade jag för psykologen från Varberg att för det första heter det Onsalafjorden och inte fjärden och har man inte koll på det är man fan ingen riktig nordhallänning. Sedan meddelade jag att när jag och min pappa är på sjön så jobbar vi och har inte tid att sitta och romantisera saker och ting men skulle vi känna gemenskap ute på sjön så är det förmodligen för att vi är far och son. Men skulle jag någon gång befinna ute i Onsalafjorden med en kille som råkar komma från Somalia från början så beror det väl helt på hur han är som person om vi de facto har något gemensamt förutom att vi är på sjön tillsammans.
Skulle han liksom jag vara exempelvis HBK:are och antirasist så skulle vi förmodligen känna mer gemensamt om jag och psykologen från Varberg skulle sitta tillsammans i en åleka i Onsalafjorden.
Psykologen från Varberg ville inte förstå den poängen. En kille från Somalia och en fiskarson från Frillesås kan inte ha fler saker gemensamt än en psykolog från Varberg och en fiskarson från Frillesås, menade han.
- Varför inte? undrade jag.
- Han är ju från Somalia! skrek psykologen från Varberg.
Sedan avslutade vi samtalet och jag fortsatte skriva. I dag när det är Sveriges nationaldag och som ett litet sammanträffande fyller min pappa 62 år tänker jag på psykologen från Varberg. Det måste vara förbannat jobbigt att dag ut och dag in och gå runt och tro att människor inte kan leva tillsammans i samma land och uppskatta samma saker bara för att man råkar vara födda i olika delar av världen.
