"The things you own"
Sonja Abrahamsson storstädar i lägenheten och inser att hennes saker börjat "äga henne".
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn. Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se , twittrar som hejsonja och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
På sistone har jag mer och mer börjat förstå hur rätt Tyler Durden från filmen Fight club hade när han sa att ”The things you own, ends up owning you”. Allt som man äger som är för värdefullt för att kunna avvaras eller delas, gör livet bit för bit till ett fängelse. När man skyddar något sätter man upp murar, och innanför dessa murar blir man också fånge. Detta gäller även saker som man inte ens har – men drömmer om att ha – eftersom man någonstans har fått för sig att just den prylen eller den utmärkelsen måste vara viktig.
Jag har påbörjat en grundlig utrensning av lägenheten, och det förvånade mig hur mycket jag har investerat känslomässigt i saker som i själva verket är rent skräp. Att slänga gamla gratulationskort var som att rispa på mjälten med en gaffel och att göra mig av med brev som jag inte ens visste att jag hade kändes som att strypa någon form av barn inom mig. Jag brottades med skolådorna och IKEA-boxarna som om jag var i centrum av ett gladiatorspel där allt som var underbart med mitt förflutna skulle förintas. Jag undrar hur det kan bli så; hur symboler för händelser och erfarenheter kan bli värdesatta som om de vore värdet av erfarenheten och minnet i sig.
Att rensa var dock inte så fruktansvärt som det kanske låter. Det som började med att jag vaggade ner pryl för pryl i soppåsen med samma varsamhet som en begravningsceremoni, slutade med att jag till slut bara slängde saker utan något större motstånd. Och det kändes väldigt bra efteråt.
De flesta av oss har uttryck som ”slit- och slängsamhälle” och ”materialistisk värld” så inpräntat i oss att det har omvandlats till larviga klichéer. Hörs någon säga ”carpe diem” tar många sig för pannan och skriker hjälp inombords. Vi är många som känner att prylar, ägande och ekonomisk framgång, som har blivit så högt värderat i mångas liv, är värdelöst. Men eftersom vi inte vet hur man ska ta sig ur det eller hur man ska kunna bygga på något nytt, så tycker man att det blir jobbigt att ens prata om. Precis på samma sätt som det måste vara att prata om frihet när man är fängslad bortom räddning.
Jag har inte heller någon aning om hur saker ska kunna bli annorlunda. Det enda jag kan göra just nu är att bit för bit börja lossa på tegelstenarna i mina egna murar.
