Barnen brukar komponera egna låtar. Oftast rimmar det inte osv (och är rätt entoniga melodier) men det är ändå rätt grymma texter och det kan man aldrig ta ifrån dem. I morse sjöng sonen tex ca “vad är en kalsong utan en rumpa?”, väldigt vackert och känslosamt.

Vid maten sjöng min dotter en låt om cowboys. Hon kunde inte sluta även när jag bad henne, hon hade sån feeling. Den gick typ så här:

“en cowboy är ungefär samma sak som en bonde, bara det att han har lite hästar också. Ingen cowboy heter Muhammed, alla heter Robert. ”

Vad ska jag göra med all denna talang? Funderar på att köpa en flöjt.

Den här fontänen fanns utanför hotellet där jag bodde. Den stod placerad mitt i en konstgjord sjö i vilken man enligt skyltning inte fick fiska (vem skulle ens försöka? Undrar jag). Under min vistelse i Danmark såg jag en hel del fontäner. De skilde sig inte särskilt från svenska. Men det var ändå en i Fredrikshamn som fångade min uppmärksamhet. Det var en staty på en kung eller liknande, som var så kort och tjock att han måste ha haft ett bmi på övrt 2000. Benen var som grova stockar. Jag hann tänka att här glorifierar de minsann inte sina gamla kungar till övermäktiga gudar utan till tjocka små åldringar med stövlar ändå upp till ljumskarna. Stövlar vars läder det måste ha tagit upp emot 30 mustiga hästar till att lyckas sy. Fast det var säkert bara så idealen var när statyn gjordes. Det var så en dansk skulle se ut år 1800.

Tyvärr tog jag inget foto på statyn i fontänen men ni kan säkert föreställa er: tänk er bara en modern fiskare fast gammaldags och oerhört tjock (med restriktioner att jag överdriver för att göra bloggen mer spännande och äventyrlig). Fontänen var för övrigt avstängd så den stod där helt torr.

Jag har varit i Danmark i flera dagar nu, för första gången (har ALDRIG varit i danmark tidigare) och det här är helt sjukt – jag har inga bilder därifrån. Ok det är inte så sjukt men ändå. Jag har den här bilden när färjan lämnar Sverige, och så har jag den här

När skummet från motorerna skapar illusionen av en stor vit röv. Annars lät jag telefonen ligga på hotellrummet etc medan jag var ute. Var ändå svindyrt att öht titta på mobilen. Vansinniga priser i danmark. Fanns massa coola grejer i danmark. Jag ska berätta det i ett annat inlägg senare, ok, så lova att ni kommer tillbaka.

Första maj har jag upplevt många gånger tidigare men aldrig tidigare har jag gått i första maj-demonstrationen. Det är viktigt att visa att man tänker och bryr sig genom att göra nåt konkret. Det fungerar som ett kvitto på att människor i samhället inte är obrydda och bara köper allt precis som det är. Men jag måste säga att demonstrera på första maj är nog inte riktigt min sak. Barnen blev arga och nästan flydde med syndikalisterna och jag blev rädd för människor som skrek sina viktiga ramsor så att det ekade mellan byggnaderna. “NEJ NEJ NEJ!” skrek de tex angående kapitalismen. “JA JA JA!” åt socialismen. Jag vill också skrika nej till kapitalismen men jag vill hellre göra det genom att inte konsumera och på andra sätt visa att jag är missnöjd. Att skrika sådär på öppen gata kändes genant. Jag blev generad. Jag hade lust att rycka tag i nån med megafon och fråga om vi är djur eller vad. Det var ironiskt nog min djuriska instinkt som gjorde att jag ville det. Många delar av tåget var som en helt vanlig promenad, ingen skrek och ingen höll upp text. Folk gick med barnvagn som vilken dag i parken som helst. Det var väl ok men inte heller det kändes bekvämt. För då tog tankarna på vad jag gjorde där över. Jag kände mig vilsen och förvirrad.

Många älskar att samlas i grupp och högljutt sprida viktiga budskap kring sig som handlar om rättvisa och solidaritet, men jag måste säga att jag tycker att det är bättre att stå utanför (gärna i sol om det är kyligt i luften) och se på. Då får man höra budskapen lite grann på distans och man får en större chans att reflektera och ta till sig.

Det är lite samma som att gå på en E-typekonsert. Där är det också trångt, många visuella intryck och budskap som förmedlas med monoton stämma. Även där kan det vara skönt att stå lite utanför och fundera på vad det är som händer. Men självklart kan inte alla vara som jag och göra så, för det skulle innebära att E-type skulle gå i konkurs och allt folk på första maj skulle stå runtom och stirra på en tomt gapande väg.

Det är lite samma princip som gymmet. Jag ignorerar gärna instruktören när hen skriker att man ska kämpa hårdare, jag kämpar väl precis så hårt jag vill. Men skulle instruktören sluta skrika att folk skulle kämpa hårdare så skulle det kanske sluta med att folk bara satt där apatiska på sina cyklar och ryckte på axlarna och gick hem och åt chips i stället och drog på sig ohälsosamma leversjukdomar. Eller så skulle det komma fler till gymmet men i stället för att träna skulle man sitta och klia varann på ryggen i en stor cirkel, vad vet jag.

Jag är nöjd med gårdagen för jag lärde mig ganska mycket.

Här är jag och mun lilla kompis.

Jag har just gjort mig skyldig till att “diska bort det värsta”. Jag har med andra ord diskat all disk men jag har inte städat undan en enda tom kartong eller förpackning, för det orkar jag inte. Det är ofta så hemma hos mig, att nåt är städat, medan något annat är helt stökigt. Ibland när jag dammsuger tex så orkar jag inte plocka upp saker från golvet så då styr jag omkring det med dammsugaren. Eller så städar jag toan men struntar i handfatet eller vice versa. Hos mig vet man aldrig vad som är rent och vad som är smutsigt (såvida man inte använder sina sinnen så klart).

Här får ni en bild på ett par bff’s.

Idag när jag tränade och var klar med crosstrainern (en sån där maskin med stavar) märkte jag att någon gjort en fräck stöld på min vattenflaska medan jag tränade. Behållaren där man ställer flaskan är placerad snett bakom en så nån hade alltså roffat åt sig flaskan medan jag “höll på”.

Efter att ha letat efter vattenflaskan ett tag fann jag den bredvid en svetthandduk vid styrketräningen. Eftersom jag skrivit mitt namn på den så vet jag att det är min. Men nu var det inte bara mitt namn som markerade flaskan utan munstycket var även markerat med någons rosa läppstift.

Jag tog vattenflaskan ut till toaletten och diskade den ordentligt med tvål. Jag var inte upprörd men hade ändå hjärtklappning. Jag tror att jag tyckte att det var lite spännande att utsättas för stöld och sedan hitta åt godset. Efter att jag fortsatt träna kom det fram en man till mig och frågade om det var min vattenflaska. Jag sa ja och han gick igen. Då såg jag att en gammal tant sänt honom för att fråga mig det. Hon såg irriterad ut. Och så hade hon rosa läppstift (det mesta bortnött) .

Idag gör jag ett läromedelkritiskt inlägg i debatten. Kan vi lita på eldens historia? Och vem skulle vinna på att sprida lögner kring den? Det sista är ingenting som jag reder ut i inlägget men det tycker jag att vi alla kan fundera över.

Videon finns så klart på youtube med för er som inte kan kolla här.

Jag gillar inte konsumtionstips eftersom det gör att ni kan bli sugna att handla saker som ni förmodligen inte behöver.
Antagligen behöver ni inte det här teet heller men jag tipsar om det för att det är mitt favoritte. Det är så gott att jag glömmer tid och rum när jag dricker det. Ibland undrar jag vad det är i teet men vågar inte kolla.

Det här är min nya vattenkokare. Jag är tveksam till den. Först tyckte jag att den såg mycket snyggare ut än min förra som var i plast men jag saknar förra vattenkokarens vattenindikator och att locket satt fast på förra. Det är först med en ny vattenkokare som man inser att man tog den förra för givet.

Det är alltid lika kul att säga att man är i säng med en söt kille, och så syftar man på ett småbarn. Det blir aldrig gammalt.

Nej det är en fotboll. Älskar det här skämtet, att stoppa nåt under tröjan så att man ser havande ut. Det blir aldrig gammalt.

Morgonens ord är “paragrafryttare”. Det är en viss person här som anser att man ska hålla för munnen vid host, även om hostet sker mot en kudde eller vänd mot ett hörn. Det är därför morgonens ord är “paragrafryttare”.

Nu blir det frukost! (frukost är bland det bästa som finns)

En av ungarna är sjuk och jag satt just och funderade på nyttan med att ge Alvedon mot feber. Det enda som händer är att barnet blir piggt och energifyllt, men eftersom barnet är sjukt, kan man inte skicka ut det för ett maraton runt gården. Så då sitter man där med ett skenbart friskt energiknippe som egentligen är sjukt och måste vila. Varför gör man så? Nä tacka vet jag att låta ungen dåsa omkring i 38 graders febertöcken och sova halva dagen och bara vara lugn och sjukmysig. Jag har alltid tyckt att det är det har varit det enda positiva med sjuka barn. Man kan ge dem att äta typ nyponsoppa och glass och kakor och de hänger runt halsen på en till de somnar lugnt och sött. Så varför ger man Alvedon mot feber egentligen? Varför inte låta febern ha sin gång? Bilden föreställer min terobot som är ute på vift, men som har lovat att komma hem.

Nu är det påsken och påsken är förknippad med allt möjligt. Här får du en genomgång på hur du kan sminka dig till häxa.

Videon finns förstås även på youtube om ni inte kan se den här.

För ett tag sen hade jag jättemånga löss i håret. Det var invasion. Kände mig förvirrad då normen påstår att löss kliar. Det gör dem inte alls alltid. Så jag hade ungefär tio löss i håret som jag levt i perfekt symbios med. Hade det inte varit pga spridningsrisken hade jag låtit dem stanna för alltid. Jag tycker att löss känns intimt. Att människor smittar varandra med ohyra är väldigt vackert. Hade inte aids varit en så fruktansvärd sjukdom hade även aids gett mysiga vibbar tänker jag, dock är ju verkligheten en annan. För att inte tala om hepatit C som sprids av danska tatuerare med bristande kunskaper i hygien. Tänk att bristande kunskaper i hygien kan leda till spridning av obotliga sjukdomar. Det gör lössen ännu finare, då de varken dödar eller orsakar kaos med din lever. En lus vill bara leva sitt liv precis som oss andra. Jag undrar om GES nånsin hade löss? De som levde så tätt ihop under sina turnéer. Tänk att smittas av deras löss samtidigt som de sjunger När vi gräver guld i USA. Det är en intim och vacker tanke. Inte en sexuell tanke, då jag tänker mig att det hela sker på en sluten privat fest på Marstrand där alla är påklädda och nyktra. Men hur man blir smittad av sina fantasilöss är så klart upp till var och en och ingenting som jag tänker lägga mig i med moraliska pekpinnar.

Jag har haft problem med mina köksstolar ett tag, för rätt som det var började de falla sönder. Jag har lyckats slå ihop stolarna och laga, men de har för varje halvdan lagning kommit närmare och närmare sin slutgiltiga undergång.

Stolen på bilden ovan var först med att vika sig av de totalt fyra stolarna. Vi hade under en lång period endast använt den som ett slags avlastningsbord, men till sist fick den nog av även det.

Vi var inte så ledsna över det. Shit happens osv, plus att sonen hade en egen stol anpassad för barn så totalt hade vi fortfarande fyra stolar.

Men så hände detta:

Sonen föll, skrämdes för livet och skadade handleden. Och vi fick bara ta och acceptera: vi har bara tre stolar nu.

På kvällen när barnen somnat tog jag tag i stolen för att bära ned den i grovsoporna. Det var igen idé att ha den drällandes. Jag var också bekymrad: vad ska vi göra nu då? Nu har vi ju inte tillräckligt med stolar. Hur ska jag göra för att få hem en stol? Etc. Frågan tyngde mig.

Så öppnade jag grovsopdörren och tände lyset. Och vad tror ni inte står där bakom en kartong med gamla mjölkpaket?

En stol! En hel!

Så jag tog upp den till lägenheten och hälsade den välkommen. Barnen blev riktigt överraskade och glada när de vaknade också.

Jag säger så här:

Gud trasar inte sönder en stol, utan att ställa fram en annan.

Det här fina påskkort gjorde jag i kväll på bibblans pysselhörna. Samma hörna där man förut kunde göra Strindbergs mustasch.

Jag vill bara ha det sagt. Att jag såg inte melodifestivalen. Jag har inte heller hört vinnarbidraget, så jag vet inte riktigt vad det är som vi har skickat vidare. Eller, det är klart att jag förstår att det är en människa som vi har skickat vidare, och att människan heter Robin (han ser glad ut, och är alltid lite blank i pannan, det har jag sett). Men jag vet inte hur han låter.

Jag berättar det här för att vara märkvärdig på något sätt, för jag vet att det här gör mig till lite unik i mitt slag. Visst visst, det finns många som jag, men i just min socialgrupp är vi försvinnande få. Sitter här och gungar fram och tillbaka och känner mig glad och tillfredsställd med min tillvaro just nu. Låt mig få ha det. Vi vet ju alla ändå att denna lycka kommer att blåsa förbi förr eller senare, tills det kommer något nytt att ignorera för att på så sätt kunna axla rollen som revolutionär världsförändrare.

Vi som bor i södra Sverige har på senaste tiden attackerats av krispig kyla och strålande solsken. Det är ungefär den härligaste våren som jag har upplevt här.

Om det nu är vår. Jag sitter och funderar på om det kanske är så att det inte blir någon vår i år – det vill säga att vi kommer kunna åka skridskor på Göta kanal i sommar.

Och jag undrar: Hur skulle det påverka oss?

Skulle det innebära svält? Skulle det bli brist på potatis? Rapsoljan tar slut? Korna blir deprimerade? Hönorna värper färre och mindre ägg? Bönderna blir deprimerade? Nu tänker jag bara på mat, förlåt, men jag har så svårt att tänka mig att vi inte kan kompensera allt det andra på annat sätt. Beach 2013 till exempel kan vi kompensera med eldar på Kungsportsplatsen, och solbrännan kan vi kompensera genom att gnida in oss i kolet efteråt. Annat vi brukar göra på sommaren är att campa och det kan man kompensera genom att börja dansa linedance inomhus.

Man har ju hört talas om vintrar förr i tiden, typ på 1500-talet, när sommaren inte kom, och hur typ Gustav Vasas folk fick dela på en halv grisfot och en rutten rova till middag och sånt. Men hur skulle det påverka oss i moderna dagar med all livsmedelimport vi har?

Skulle vi ens märka av nåt?

Nu kanske det inte verkar så, men egentligen är jag ganska ointresserad av själva frågan just nu känner jag. Jag började inlägget med kluvet intresse och nu när inlägget börjar nå sitt slut så känner jag att jag är fullständigt uttråkad av hela frågeställningen.

Jag vet varför jag tränar. Varför tränar ni?

Jag har lagt ut klippet på youtube också! 

Jag läste just det här på Metro om att det är så få som söker sig till vårdyrken inom äldreomsorgen,
men att man med nya grepp ska locka nya människor.

Ett av de här greppen är robotkatten. Robotkatten är inspirerad av den “japanska vårdsälen” (ja, vårdsälen) som tydligen har hjälpt äldre dementa till en ökad livskvalitet.

I det här klippet får man en presentation av robotkatten “Knäppen” inne i Eriks bostad. I slutet av klippet sitter denne Erik, gissningsvis dement, och håller Knäppen medan han stirrar tomt i luften i tio sekunder. Sedan stängs kameran av och det blir svart.

Och jag undrar om detta verkligen kommer locka fler att vilja jobba inom äldreomsorgen,
eller om det är så att personalen helt kommer att ersättas av robotkatter, då folk i stället söker sig till att bli utvecklare och programmerare av robotdjur?

Enligt socialdemokraternas kampanjsida #sframtid är 21 % av hela Sveriges befolkning över 65 år 2020. Behovet av robotdjur kommer med andra ord att bli helt abnormt. Det finns alltså ingen motsvarighet till denna efterfrågan av robotdjur någonstans i tidigare dokumenterad historia.

Någon måste kunna möta denna efterfrågan. Robotkatterna måste även bli bättre. Som ni såg i klippet, så var Knäppen mycket medioker. Den bara låg där och lät som om den vore sjuk. Därför är programmerare något att satsa på, tänker jag.

Marknaden ännu större

Man ska även tänka på att robotkatterna är bara en mycket liten del av en enorm och explossionsartad marknad. Vi behöver massor av fler teknikprylar som tillfredsställer mänskliga behov i alla åldrar. Se bara hur klasserna i den svenska skolan bara växer och växer, medan lärarna blir allt färre, tröttare och utslitnare.

Då blir det, eftersom skolan är en plikt och det är olagligt att vara hemma, nödvändigt att hitta något annat än vuxna människor som kan ge barnen uppfostran och kärlek. Räcker det inte med robotdjur, kanske man kan fortsätta att mota problemen med diagnoser och läkemedel parallellt.

I denna veckas krönika i P4 Västerbotten morgon berättar jag om en feberdröm jag hade i förra veckan, och hur den har fått mig att tänka kring allting man måste gå igenom bara för att få leva på fisk och harkött. Min fråga är: är det rimligt? Vad jag tycker hör ni i krönikan.

> funkar inte den interaktiva spelaren tryck här för att komma till SR <

Det blev lite material över vid alla hjärtans dag-inlägget. Låt oss kalla det “bonusmaterial”. Jag lägger ut det för att det är fredag.

PS. hejsonja finns på facebook. DS.

I Sagan om Ringen har Arwen nåt slags magiskt halsband som gör henne odödlig. Om hon ger det till nån skäggig karl som rider förbi på sin häst, så är hon inte odödlig längre, och hon har typ gett bort en viktig del av sitt älvskap med halsbandet.

Jag undrar: kan man som svensk göra ungefär samma fast med sitt medborgarskap i stället?

För uppenbarligen är svenskhet, precis som älvskap, ingenting som man förtjänar. Jag fick det automatiskt när jag föddes och det enda jag behövde göra var att inte strypa mig själv med navelsträngen på vägen ut.

Om jag ser någon som behöver min svenskhet bättre än mig, eller som behöver det som extra säkerhet, och minne, på en resa (jag är faktiskt lite osäker på vad älvhalsbandet gör för nytta), kan jag ge bort det då, till mina landsfäders stora fasa? (kan se framför mig hur landsfadern ba “vafan göru Sonja! När du ger bort ditt svenska medlemskap kan du ALDRIG MER följa med vår färja som endast SVENSKAR får åka på!”)

Valfrihet när det gäller religion

I vårt sekulära samhälle är det ju många som protesterar och är skeptiska mot dop och även mot lite mer “brutala” fast ovanligare omskärelsen. The klagosång goes like this: “MAN SKA INTE TVINGAS IN I EN RELIGION MAN MÅSTE FÅ VÄLJA SJÄLV NÄR MAN ÄR LITE STÖRRE”. Borde inte samma då gälla för landstillhörighet och nationalitet? Rent logiskt sett alltså. Ska man ha frihet att välja vilken religion man tillhör, ska man slippa födas in på en specifik andlig stig, så borde man väl även få välja vilket land man anser sig tillhöra?

Jag föddes in i Sverige. Det ska jag tydligen vara glad för, men grejen är att jag inte hade ens tillstymmelsen till val. Ingen har nånsin frågat mig om jag vill vara svensk. Jag kanske inte vill vara nån jävla svensk. Jag kanske känner mig mer, själsligt sett, som en alban eller som inföding från Åbo? Vad fan vet nån annan om det, och vem fan är nån annan att döma över det?

Och kanske är det så, att jag inte känner någon nationell tillhörighet alls? Kanske är jag ateist vad det gäller länder. “Jag tror inte på idén om länder, för mig är länder ett påhitt, ett gränsdragande från svunnen tid utfört av maktgalna idioter, och jag vägrar ta del av det här orättvisa dårskapet”.

Kan man ge bort sitt medborgarskap? Eller kan man, åtminstone, avlägsna det, om man inte vill ha det? 
Om inte… varför inte? Och om man nu skulle få avlägsna det… skulle man måsta leva som jagad “papperslös” då?

Hur och vad tänker ni? Please svara.

// Undrande tjej 85