"Jag glömde att jag lider av folksamlingsfobi"
Sonja Abrahamsson om moderkakor, navelsträngar och bokmässan 2012.
Sonja Abrahamsson är 27 år gammal, bor i Kungälv och har två barn. Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se , twittrar som hejsonja och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
I helgen var jag på bokmässan och när jag var där så tänkte på alla förlossningar som ägt rum; inte på samma plats, inte vid samma tidpunkt, men förlossningar som ändå resulterat i detta myller av människor som nu möttes på en och samma plats och tidpunkt x antal år senare. Vi liksom föddes en gång i tiden, växte mer eller mindre, och så möttes vi upp på årets Bokmässa 2012 som om det vore den mest naturliga slump i världen.
Jag glömde att jag lider av folksamlingsfobi när jag tänkte på det så. Man kan kanske lätt tro att blotta tanken på alla dessa moderkakor, navelsträngar och blodblandade fostervattensforsar som har varit i omlopp i och med alla dessa födslar skulle innebära en ännu större ängslan, men så var det inte. Bokmässan ändrade karaktär.
Vem var det som stod på internationella scenen och talade ganska frustrerat om jämställdhet? Vem var det som läste högt och nöjt ur en bok som han översatt från polska, fastän ingen lyssnade? Vem var mannen med den kutade ryggen som for fram mellan montrarna och pratade med alla? Det spelade ingen roll. För en stund såg de alla nya ut för mig, och det kändes som att de var precis där de skulle vara, och ingen annanstans.
När jag steg upp den där lördagsmorgonen visste jag att dagen skulle bli viktig. Jag visste inte på vilket sätt, men jag visste att den här dagen skulle vara en alldeles speciell dag. Och det var den, även fast jag inte förstår hur.
Ibland vill jag bara hugga tag i närmsta människa för att säga att ser ni inte? Ser ni inte att vi är alla del av något stort och märkvärdigt? Vi sitter alla i samma båt. Det är uppenbart att vi sitter i samma båt, eftersom vi är här, samtidigt, tillsammans, det kan väl ingen ta miste på? Vad ska vi göra utav det här? Ska vi döma varandra? Skälla på varandra när motpartnen inte förstår vad vi säger? Ska vi dunka huvudet i väggen? Eller finns det något vi kan göra för att underlätta den här båtresan för någon annan och för oss själva? Jag har ingen aning.
Det enda jag vet är att det vid tusentals olika tidpunkter föddes tusentals människor på tusentals olika platser. Och för en dag befann vi oss under samma tak, på Bokmässan 2012.
