”Jag är inte rasist, men”
Är det inte dags att lägga ner den här rädslan för att bli kallad rasist? Eller åtminstone att bara pröva hur det är att lägga den här ängsligheten över att ha taskiga värderingar och dammiga tankar åt sidan?
Sonja Abrahamsson är 27 år gammal, bor i Kungälv och har två barn. Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Debatten kring rasism och hur den skahanteras återkommer ofta. Är det inte en sportjournalist som kallarprofessionella fotbollsspelare för ”svartingar”,så är det årets nobelpristagare i litteratur som hänvisas tillping pong och pandor.
En sak som jag har märkt är attdiskussionen oftast inte tycks handla om kärnan av problemet – atten persons ”oskyldiga” snitsigheter faktiskt kan göra skada.Nej, saken brukar snarare tas över av en diskussion huruvida någonär rasist eller ej. Många gånger undrar jag om den titeln ens ärrelevant i frågan. Rasist eller ej – det handlar om att såraeller att inte såra.
”Jag är inte rasist, men...” ären väldigt vanlig mening som ständigt återkommer i varieradeuttryck. Meningen i sig är talande, då hela den skriker att det ärokej att dra andra över en kam, så länge som man inte titulerarsig som främlingsfientlig. Men vem gör det? Vem titulerar sig somnågon som bedömer utefter skenbara skillnader?
Det tycks som att rädslan för att blikallad rasist har blivit större än den uppriktiga viljan att gåandra människor tillmötes, att ta andra människors känslor påallvar: ”Ja, visst blev du sårad utav min rasism... men jag är jufaktiskt inte rasist, så varför gnäller du?”
Vad händer om man i stället för attenvist påstå att man inte är rasist - omfamnar sannolikheten attman - trots all sin inneboende godhet - faktiskt kan ha tankar ochåsikter som får andra människor att känna sig mindre värda? Vadhänder om man bestämmer sig för att, okej, jag är kanske rasist,men snälla hjälp mig att inte vara det.
Om vi jämför vardagen med enåkergräsklippare, och vardagsrasism är att man kör över någonmed densamma. Stannar man, torkar av, erkänner att detta inte varbra oavsett orsak, och försöker komma till underfund med hur manska föra sin gräsklippare i fortsättningen. Eller kör man vidareoch säger ”sluta blöda, ser du inte att jag bara klipper gräs?”
Ibland undrar jag hur svårt det skavara att inse och stå för att man kan ha kränkande jargonger trots att man inte en elak person. Ibland undrar jag hur svårt detska vara att lyssna och ta till sig. Och detta gäller inte bararasism.
