"Bittra varelser i utkanten av drömvärldens centrum"
Sonja Abrahamsson ifrågasätter hur lyckliga egentligen My Little Pony, Lady Lovelylocks eller Rainbow Brite var i sina drömvärldar. Kan det vara så att varelserna i utkanten var de enda som faktiskt såg saker för vad de egentligen var?
Sonja Abrahamsson är 27 år gammal, bor i Kungälv och har två barn. Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Jag föddes på mitten av 80-talet och när jag växte upp låg stort barnfilmsfokus på prinsessor och deras levnadsstandard. En av dessa var Lady Lovelylocks som vaknade upp i ett slott varje morgon och som vid uppvaket fick hjälp att fläta sitt underbara hår av ett gäng magiska gnagarbutlers. En annan var Rainbow Brite, som likt föregående vaknade upp i ett slott, men i stället för råttor hade kamrater som bäddade hennes säng, samt att hon hade en häst som mötte henne vid ytterdörren på telepatiskt kommando. My Little Pony fanns med, och de var väldigt glada och tillfredsställda med sina tatuerade bakdelar som berättade för omvärlden vad de hade för intresse eller yrke.
Gemensamt för alla dessa karaktärer var att de levde i en drömvärld av överflöd i mat, nöjen och prylar: De ägde allt från senaste borsten till coola bälten som sköt regnbågar till höger och vänster. De levde efter mottot att alla är lika värda, och att alla måste få vara med.
Gemensamt var även att utanför drömvärlden (det fanns alltid ett utanför) fanns missanpassade och bittra varelser som vigde sina liv åt att försöka förstöra de goda figurernas solskensvardag.
Nu är jag vuxen och det känns som att det är den här typen av utopi som samhället strävar efter att bli: Man ska helst vara underskön och vacker, leva i överflöd och skulle det vara möjligt att folkomrösta om saken, skulle vi säkert lagstifta om allas rätt att ha ett gäng egna gnagarbutlers. Vi talar dessutom ofta om allas lika värde – och det bor ”missanpassade” och bittra varelser i utkanten av drömvärldens centrum som inte riktigt får vara med och festa.
Jag har alltid tyckt att det har varit något obehagligt över de där drömvärldarna. Det var som att figurerna som bodde i dem saknade hjärna.
Det var som att de var hypnotiserade och så fort något hotade att dra dem ur denna trans så rubbades hela deras världsbild och himlen blev grå och skrämmande. Och jag undrar om de egentligen var så intresserade av allas lika värde och rättigheter som de påstod.
Ibland undrar jag om de som levde i drömvärlden verkligen var så lyckliga som deras sånger lovade dem att de var. Jag tror att det kan ha varit så att varelserna i utkanten var de enda som faktiskt såg saker för vad de egentligen var: skenbara och tomma.
