"Jag ska se om jag har någon störning eller diagnos"
"Jag genomgår just nu en utredning för att kolla om jag kan ha ADHD, ADD eller någon högfunktionell form av autism. Nu håller jag på att kolla vad som är problemet med mig", skriver Sonja Abrahamsson i dagens krönika.
Sonja Abrahamsson är 27 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se.
Twittrar som hejsonja.
Och gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Man säger att välfärden i Sverige ärgod men att folk ändå mår sämre och sämre. Man trevar efterorsaker och undrar vad det kan bero på. Varför mår vi så dåligt,när vi har det så bra? Man petar på människors psykiska hälsa,ger diagnoser och skriver ut mediciner.
Förutsättningarna är goda för att må bra, och ändåmår vi dåligt, säger man.
Jag tror och tycker att detresonemanget är felaktigt, kanske till och med sjukt. Jag undrarvarför man inte vänder på det: Folk är friska och sunda, så vadär det som är så sjukt i deras liv så att de mår så härdåligt? Varför är inte förutsättningarna tillräckligt bra?
Men det gör man allt för sällan. Istället heter det att ”människors psykiska ohälsa ökar”, att”ungdomar mår sämre än för tio, tjugo och trettio år sedan”,och man trevar efter bokstavskombinationer som om det vore frisbees ien park om sommaren.
Jag genomgår just nu en utredning föratt kolla om jag kan ha ADHD, ADD eller någon högfunktionell formav autism. I nästan hela mitt liv har jag slagits och krigats motsociala normer som inte passar mig, som jag inte förstår och somdärför får mig att må illa. Nu håller jag på att kolla vad somär problemet med mig.
Jag ska se om jag har någon störning, ellerja, om jag har en diagnos.
Då och då har jag lekt och leker jagmed tanken att det kanske inte är något fel på mig eller någon avalla dessa människor som har gått igenom och går igenom den härprocessen. Tänk om det är så att vi försöker passas in i en skosom är alldeles för trång?
Jag förstår då vad många tänker:Att samhället kan inte passa och anpassas för alla, att det måstefinnas något slags medelvärde som de flesta ska kunna foga sigefter, och de som inte kan: synd för dem, ”men så är det”. Jagtror inte alls att det behöver vara något ”så är det”. Det ärtrångsynt.
Och inte heller tror jag att en diagnosenbart är av ondo. Jag tror att det kan vara bra, som karta och somredskap. Men jag kan ändå inte komma ifrån tanken att vi dealarmed en stor skara fullständigt friska människor, som diagnotiserassom avvikande, även fast de reagerar sunt på något som är sjukt.
