"Jag vill inte se fler självmord bland unga"

Just nu arbetar P3 med ett projekt som går under namnet #mådåligt. Det handlar om att tala om, och undersöka hur vi mår idag. Psykiska problem som depression ökar i samhället, varför är det så? Och hur behandlas unga idag som mår dåligt? Vågar folk prata om det?

Det är ett ämne som berör mig väldigt mycket. Både på grund av att jag själv mådde väldigt dåligt som tonåring och hade många problematiska år med sjukdom och självskadebeteende innan det tillslut började bli bättre. Men det berör mig också väldigt mycket på grund av det antimobbningsarbete vi gör, och den grupp som utsätts för, i alla fall enligt mig, mest hat och hån på internet.

Att må dåligt idag som ung är betydligt svårare än när jag var tonåring. Mina år var inte lätta, men en lyx jag hade var att jag i alla fall kunde prata om mina problem utan att bli söndersågad av människor som ansåg det skrattretande och skamligt. De människorna fanns när jag var tonåring med, men inte alls i samma utsträckning som idag. Det fanns absolut människor som gärna hånade unga tjejer som skar sig i armarna och avfärdade dem som uppmärksamhetskåta idioter. Visst fanns det en del grupper på exempelvis Skunk (dåtidens populära ungdomscommunity på internet) som hette saker som Gotbilder 2.0 där folk la upp bilder på människor som skurit sig och grät och sa taskiga saker om dem, men det var oftast i alla fall bilder från exempelvis USA, och de personerna skulle aldrig se vad som skrevs i grupper på en svensk community. 

Idag, däremot, så tycks dessa gränser ha försvunnit. Det handlar inte längre om människor som aldrig kommer se vad som skrivs om dem, utan folk gör det öppet, offentligt, och med betydligt mer hånfullt budskap än när jag var ung. Man tar gärna en person från sin skolklass, sin bekantskapskrets, en före detta vän eller ett ex som man stör sig på. Det är nära, och vitsen är inte längre att skoja lite, utan det handlar om att skada. Mängder människor som aldrig träffat personerna i fråga som mår dåligt hakar på, och diskussionen lyder oftast att personen på bilden är ett patetiskt patrask, uppmärksamhetskåt, idiot, slyna, hora, slampa och så vidare och att det vore lika bra om folk som gjorde så skulle få saken överstökad och "äntligen" lyckas ta livet av sig.

Så hur förväntas de här ungdomarna att hantera det här, de som redan mår så dåligt? Man får inte bli arg, man får inte bli ledsen – då blir det bara värre. Vad man ska göra, är att skratta eller ignorera.

Att må dåligt idag är betydligt mer skamligt än när jag var ung, och jag tror att det kan vara farligt. När jag var ung fanns det en period där det kunde anses romantiskt och nästan fint att skära sig – vilket givetvis inte var bra det heller - men att det skulle få en så stor backlash att varenda individ som skar sig eller talade om att de mådde dåligt skulle hånas och uppmuntras till självmord, det är sjukt.

Vi har dessutom sett effekterna av detta redan. Ungdomar som mår dåligt, som berättar om det, och genast blir uppmanade till att dö eller som förolämpas på grund av det som faktiskt beslutar att de här människorna har rätt, och därför faktiskt tar livet av sig. Vi har två av dessa saker offentligt på internet i Sverige de senaste åren, två fall som blivit upplyft i media för att det hänt på forum som är öppna på offentligheten. Jag kan knappt inbilla mig hur många det är som valt att ta det steget men som vi inte ser. För visst må skärsår och berättelser om hur dåligt man mår till viss del, eller stor del, handla om uppmärksamhet – men en individ som mår dåligt behöver det, och den behöver stöd.

Innan det här beteendet blev så vanligt bland dagens tonåringar så utvecklades det i stort bland 80-talisterna. Det var en motreaktion på hur många tjejer det var som skar sig när jag var tonåring. För det var många, det stämmer, och att se skärsårsärr på en 80-talisttjejs armar är väl knappast exotiskt. Många blev arga på det, och började tala om att det bara handlade om "fjantig" ångestromantik och uppmärksamhet. Många vuxna idag som fortsätter att föra fram de här åsikterna blev frustrerade över den uppmärksamhet de här tjejerna fick. För visst är det så att de flesta, under sina tonår, mått dåligt en period. Ibland med skäl, ibland oförklarligt. Jag kommer själv ihåg hur frustrerande det var att må dåligt men inte få stöd eller hjälp för det, och hur andra uppmärksammades och fick hjälp för att de skar sig. Människor vars problem jag upplevde som obetydliga jämfört med mina egna, för man ser oftast sin egen sorg och ångest som den tyngsta. Det var skälet till varför jag själv tog upp ett rakbland och skar upp mina armar, för det ledde till att folk faktiskt tog det på allvar och jag fick den hjälp jag behövde.

Men att bli arg och håna de som skadar sig är inte rätt lösning på problemet. Det gör inte så att någon som mår dåligt får det stöd de behöver. Det enda det gör, är saker värre. Istället kanske man ska göra det enklare att tala om problem, så att folk inte behöver skada sig själva för att få stöd. Kanske ska man överväga om psykiatrin för unga behöver mer hjälp, för de är ständigt överbelastade och får väldigt lite resurser jämfört med hur många det är som behöver hjälp.

Men det här beteendet vi har vidarebefodrat till 90- och 00-talisterna på grund av vår frustration om hur saker såg ut när vi var unga, det är vidrigt, och det drabbar ungdomar idag något fruktansvärt. Jag vill inte se fler självmord bland unga som är en produkt av att de hånas för att de mår dåligt, och det är allas vårat vuxna ansvar att se till att det inte händer igen.