Den numera avgångna jämställdhetsministern Nyamko Sabuni skrev i lördags på "Dagens Nyheter debatt" att vi måste lagstifta för att få fler kvinnliga toppchefer. Artikeln lyfte valberedningarnas arbete, delmål om andelen kvinnor i styrelserna och redovisning av insatser för jämställdhet i styrelsen.
Förslagen är ett steg i rätt riktning. Men det räcker inte. Utvecklingen går inte tillräckligt snabbt och jag är otålig. Kvinnor bedöms utifrån vad de redan har åstadkommit. Män bedöms utifrån sin potential och vad de kan tänkas åstadkomma i framtiden. Därför är jag för kvotering.
Det tog mig år av grubblande för att ställa mig positivt till kvotering. Det svåraste var att sluta lyssna på alla som uttryckte sin oro om hur jag borde känna om jag blev inkvoterad. Man är så himla orolig över att jag ska känna mig värdelös, inkompetent eller oförtjänt av min plats.
Självklart blev jag orolig av alla andras oro. Jag kanske var för dum för att förstå hur jobbigt det här med kvotering var?
Till sist släppte jag ändå oron. Jag är för kvotering för att jag tror att lagstiftning kan snabba på jämställdheten och för att jag inte tror att styrelsemännen frivilligt delar med sig av makten. Kvotering handlar om att välja kompetenta kvinnor framför kompetenta män, att aktivt inkludera fler perspektiv i styrelserummen och att verkligen anstränga sig för att hitta kvinnor. Därför skulle jag inte känna mig mindre kompetent om jag var först ut med att bli inkvoterad. Jag skulle vara stolt över att vara en del av den förändring som jag så gärna vill se.
I måndags utsågs Maria Arnholm till Sabunis efterträdare. Inte heller hon är för kvotering. Men till skillnad från Sabuni är hon åtminstone feminist och det är ju alltid en bra utgångspunkt för Sveriges jämställdhetsminister.
