Med katastrofen som språngbräda

Talet om en journalistik i kris har varat längre än vad enung grön skribent som jag själv kanske inser. En eftersläntrande bransch harsett sig överröstad av nätets vilda amatörer, och det känns inte längre likamördande logiskt att aftonblaskan ska kosta tio spänn. Men på sistone har motdragenkommit slag i slag, och man anar entusiasm i leden. Framför allt visarkvällstidningarna tecken på att man börjar anpassa sig och komma ifatt - senast imåndags kväll med Expressens nya tablåteve, "Primetime". ”En av de häftigaste ochmest spännande satsningarna som jag varit med om”, som den välprofileradeExpressenjournalisten Niklas Svensson beskriver programmet i dess trailer. Hundratals, säkert fler, ser den under måndagkvällen medan Svensson gör sigredo för showtime.

Samtidigt är jag själv i färd med att avsluta en medelhäftigoch semispännande måndag, en sådan där helt vanlig ni vet, med att se detsenaste avsnittet av "Game of Thrones". Mitt under avsnittet börjar splittraderapporter om explosioner i Boston dyka upp och fortplanta sig, som en liten menväxande vattenläcka i Twitter-flödet. Det är så jag följer de flesta hetanyhetshändelser, via Twitter, Reddits olika delar för nyheter och någonytterligare mediekanal. Bara minuter efter att de inträffat kan kortafilmupptagningar på briserande bomber spelas upp i min telefon. Den brutalakraft med vilken de sliter isär en glad publik. Min uppmärksamhet vänder frånWesteros till Boston, den välbekanta spänningen byts mot verklig oro ochfruktan.

Kamera. Direktsändning. De röda lamporna är tända och mitt ipremiärsändningen frontar Niklas Svensson en av tidningens viktigastesjösättningar. Han vet nog att branschmedierna, sekunden efter att "Primetime" tagit slut, står på kö att rapportera om hur det har gått. Han har fåttförtroendet att lyfta Expressen till något nytt, mer, modernt. Det räcker meddet grundläggande av självbevarelsedrift för att inte vilja misslyckas, för attkunna bära upp tyngden och kanske få lite av äran ett lyckat storprojekt i denkrisdrabbade mediesfären skulle innebära. Då börjar TT-telegrammen från Bostonkomma in. Det är inte längre en premiär han styr, det är ett elddop. Tankarnagår ännu längre bort från världen utanför studion – nu måste allt sitta.

Två döda, uppåt hundra skadade. Jag biter på naglarna ochbyter flik i webbläsaren mellan Twitter och Reddits underforum förNordkoreanyheter. Det är ju långsökt men om, bara om, det skulle verka som attden hemlighetsfulla nationen hade något med bombdådet att göra skulle den redankalla politiska stämningen bli betydligt jobbigare. Alternativen är visserligeninte bättre. Om de ännu okända gärningsmännen kommer från mellanöstern står enarmé rasister redo för ännu en ursäkt att spy ut sitt hat (som om det skulle behövas) och är de vita medelklassamerikaner kommer det säkert på något sätt leda tillliberalare vapenlagar. Vid terrordåd är det mänskliga lidandet alltid bara ettförspel. Då twittrar Niklas Svensson att han tagit en paus från sändningen –”dramatiken i Primetime” – och passar på att fråga vad tittarna tycker. Straxefter följer en retweetad komplimang.

Det är då, just då, som min kväll krockar med Svenssons. I hans entusiasm över att besvara en kris med en innovationförsvinner verkligheten långt, långt bort. Bakom kamerorna och tittarsiffrornahägrar den, med döda människor och politiska implikationer suddigt urskiljbaramot fonden av ett ögonparslockande event. Som i en teaterpjäs är våldet påscenen bara en ursäkt för den självupptagna divan att bakom kulisserna fokuserapå berömmet. Det krossar min bild av journalistiken som inkännande, som någotsom förstår och lever sig in, och jag lämnas i sällskap av ett poleratproduktionsbolag, en telefonförsäljare som avbryter en begravning. I den storapress som media lever under tänker jag mig att det är det värsta som kan hända– man glömmer att varje nyhet och tittarsuccé är människor som dött och lider,en värld som stadigt verkar gå åt helvete. Så fort historierna blir en rutininpressad i det senaste heta formatet, ett råmaterial för framgång, har media slutat spela sin roll ochblivit något annat.

Dagen efter har situationen lugnat ned sig, händelsernaglidit in i det förgångnas bearbetningskö. Det känns inte lika akut. Då dykeren till tweet från Svensson upp i flödet. Jag läser sordinerat. ”En åttaåringdödad - och Abba-Björn skämtar om händelsen”, ackompanjerat av en länk till enExpressen-artikel. Ja du, det är många som tjänat på den åttaåringens död påsistone.